Uno spelar covers av sig själv

Men varför infaller sig känslan av att coversarna bara fortsätter? Nyss var det Message in a bottle med Police i de Sotos tappning och nu är det Uno Svenningsson som levererar habila hits i något som låter som en coverspelning av honom själv. Till viss del har det sin alldeles självklara förklaring. Det är nämligen coversgrabbarna i De Sotos som kliver upp på scenen igen, och agerar kompband åt Uno. Men det är inte bara det, utan det är ett alldeles för jämntjockt och trist paket han trasslar in låtarna i. All dynamik som låtarna har kippar efter andan i den jämntjocka ljudbilden som heter ganska tråkigt softrockband.

Till och med kladdiga syntljud blir en välkommen ingrediens i en den alldeles för anonyma ljudmassan.
Det är sommar 2006, hoppas ni har det underbart, säger Uno Svenningsson med äppelkindat och förnumstigt leende. Men för hans del skulle det egentligen lika gärna kunna vara 1996. Han ser ut som mannen som inte åldras, och tittar man någonstans i hans hem hittar man säkert en tavla av honom i någon garderob som åldras i hans ställe. Och framför allt låter han precis som han alltid gjort.

Spelningen är kort, kärnfull och hitsfylld. Det låter aldrig dåligt, men det händer heller aldrig något. Och är man Uno Svenningsson och går av scenen utan att ha spelat vare sig Under ytan eller Vågorna gunga mig, då tigger man om att bli inkallad till extranummer. Och inkallad blir han
inte mindre än två gånger.

Och nog gungar han publiken på sina vågor alltid. Uno är glad publiken är glad och alla är glada.
Det är en strålande spelning om man är lite på lyran-känslosam och vill lyssna på Absolute Uno. Men svänget är lika lättölsblått som gitarristens gitarr är röd.

Uno spelar covers av sig själv

Efter en runda hantverksmässiga covers av bandet De Sotos är det alltså dags för Uno Svenningssson att inta scenen på Lotsen. Publiken har redan fått spritt i benen och Uno får ett förfriskat och sommarvarmt välkomnande.