Det handlar om heder och skam, det är olagligt och kan utföras av vem som helst. Ingen vet hur många flickor i Sverige som faller offer för könsstympning, det finns inte heller någon effektiv metod för att stoppa övergreppen. Gynekologstolen kan vara lösningen – om alla flickor undersöks kan brotten upptäckas, säger jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (FP).
Frågan har aktualiserats på nytt efter att två personer nyligen häktats för könsstympning av sin 3-åriga dotter. Obligatoriska gynundersökningar är fel väg att gå, det är precis lika fel som första gången Sabuni lanserade förslaget 2006. Den här gången gör hon det under rubriken att flickor lika väl som pojkar ska erbjudas hälsokontroller. Men längre ner i ministerns nyhetsbrev handlar det om hur kvinnlig könsstympning ska hejdas, och screening i gynekologstolen är metoden som förespråkas.
Sabuni får kalla handen av allianskollegorna och de folkpartistiska ministrarna vill inte kommentera förslaget. Om en könsstympning upptäcks är ju skadan redan skedd och fokus bör läggas på förebyggande arbete, lyder argumenten. Inga av de så kallade missbildningar som Sabuni pratar om kan upptäckas vid en enkel gynundersökning, enligt riksdagsledamoten och barnläkaren Anders W Jonsson (C).
Och man kan fråga sig hur många könsstympade flickor som skulle släppas iväg till undersökningen av sina föräldrar. Vad blir steg två vid en vägran – tvångsundersökning?
Sabunis förslag är ett uttryck för den oliberalt liberala politik som hennes parti ibland för. Det tål att påpekas att ordet liberal betyder frihetlig, med tanke på att Folkpartiet under Jan Björklunds ledning jobbat hårt på förbudslinjen. Kepsar, flum och niqab är bara exempel på sådant som FP-politiker har velat förbjuda i vissa sammanhang.
Det är en ofri syn på frihet, individer ska pressas in i det liberala rastret à la Folkpartiet. Symptomen behandlas i stället för orsakerna till det som man vill förändra.
Könsstympning ska inte förekomma i Sverige. Både flickor och pojkar faller offer och Sabunis uppgift bör vara att förebygga brotten.
Barnomsorgen, skolan och vården bör få tillräckliga resurser för att upptäcka riskgrupper och individer som kan vara i farozonen. När en varning finns bör socialtjänsten ha starkt mandat att inleda granskning. Inte för att peka ut oskyldiga vuxna, utan för att skydda barnen.