Ursäkta mig, men ikväll håller jag på Turkiet
Euforin över turkisk schlagermusik dämpas dock betydligt av vetskapen om att det fortfarande finns musik som är förbjuden och inte får spelas i landet. Häromdagen fick musikaffärerna i Diyarbakir i sydöstra Turkiet en uppdaterad lista över ny musik som inte får säljas. Gemensamt för de 43 förbjudna musikkassetterna är att de framförs på kurdiska. Turkiet är en ung stat och består av ett folk med många olika etniska ursprung. Rädslan för att någon del av landet ska bryta sig loss, i kombination med minnet av den fruktade PKK-gerillan, har bidragit till förföljelse och förtryck av kurder. Den stora kurdiska minoriteten har inte ens erkänts rätten till sitt eget språk. Trots att det turkiska parlamentet förra sommaren antog ett reformpaket som gav medborgare rätt att använda kurdiska inför domstolar, se nyhetsprogram på kurdiska och i viss mån använda kurdiska i kulturella sammanhang, kan litteratur fortfarande beslagtas i den mån budskapet är att främja separatism, det vill säga ett självständigt Kurdistan. Definitionen av separatism har visat sig vara tämligen godtycklig.
Men i ambitionen att leva upp till EU:s kvalifikationskrav görs framsteg. Planer finns på att avskaffa antiterroristlagens artikel 8 (separatistpropaganda), men enligt uppgifter i pressen stretar militären emot. Det nya reformpaketet innebär även att den militära representationen i radio/tv-styrelsen och censurorganet ska upphöra. Likväl är militärens ställning i Turkiet stark, enligt mottot att verka men inte synas. Dess självpåtagna uppgift är att förvalta soldatens och statens grundares, Kemal Atatürks, ambition att göra Turkiet till ett modernt och europiserat land. En paradox som självklart skapar problem för EU.
I ett betänkande som Europaparlamentet ska debattera i juni krävs att landet tar avsked från de totalitära strukturerna och minskar militärens politiska makt, innan medlemskapsförhandlingar kan inledas.
Militärens politiska roll är formaliserad i konstitutionen genom det nationella säkerhetsrådet. Där sitter presidenten, de fyra viktigaste ministrarna samt ÖB och cheferna för de olika försvarsgrenarna. Det nationella säkerhetsrådet möts där en gång i månaden för att dryfta säkerhetsfrågor, vilket i Turkiet verkar vara i stort sett allt. Ett problem är att EU endast kräver anpassning vad gäller militärens politiska roll till europeiska förhållanden. Sedan rådet genom de senaste reformpaketen numera har civil majoritet och rollen som rådgivare har betonats, anser man sig från turkisk sida i stort sett ha gjort sitt.
Militärens starka roll har inte minst visat sig i Cypernfrågan där den turkcypriotiske ledaren Erdogan har fått backa och anpassa sig till den traditionella turkiska politiken. Hela konstitutionen, ett verk av militärregeringen i början av 80-talet, behöver skrivas om, något som regeringspartiet AKP också har lovat att göra. Men det lär nog dröja även om Sertab Erener låter övertygande när hon sjunger: Everyway that I can.
(Detta är den
fjärde delen i ledarredaktionens artikelserie om Turkiet och dess strävan att bli ett EU-land.)
Så jobbar vi med nyheter