USA-valet och voodoo-dockan
1988 försökte Michael S Dukakis bli USA:s president. Jag var utbytesstudent i staten Washington på västkusten. Reaganomics, president Ronald Reagans brutala underskottspolitik, hade regerat i åtta år. Republikanerna skulle ut och demokraterna in igen. Allt slutade med ett praktfiasko. George Bush den äldre blev president. Dukakiskampanjen blev en demokraternas voodoo-docka. Många nålar sitter kvar än. När John Kerry lanserades på konventet i somras fick Dukakis nogsamt hålla sig undan. Särskilt eftersom båda är liberaler från staten Massachusetts.
Men mina minnen av Dukakis-kampanjen är inte knutna till de stora mediehändelserna. Jag minns mötena med den vanliga amerikanen. Bland allt glitter och glamour glömmer man lätt bort den andra sidan, den ideella. Där finns mycket av den amerikanska demokratins själ och hjärta.
Allt började en primärvalskväll i en oansenlig lokal. Vi var ganska få, ett tjugotal. Där fanns inga proffspolitiker, knappt någon hade ett förtroendeuppdrag. Men vilket engagemang. Folk kom direkt från jobbet, satte sig och argumenterade för sin demokratiske kandidat. Debatten blev öppen, spänstig och smått visionär. Jag gick därifrån engagerad i kampanjen för att skicka Mike Dukakis till Vita huset.
En t-shirt och I Like Mike-knapp kan göra underverk. När vi var ute och träffade folk var det många som ville prata politik, mest om Reagan trots att valet stod mellan vicepresidenten George Bush och Dukakis. Många såg det som ett självändamål att bli av med Reagan-politiken. Men det var inte alls samma grundmurade ilska som många amerikaner den här gången riktat mot George W Bush.
Det säger en hel del om presidentvalet 2004. Konfliktpresidenten George W Bush har gjort mer för att splittra den amerikanska opinionen på fyra år än vad till och med Ronald Reagan lyckades med på åtta.
Olof Jonmyren, politisk redaktör
Så jobbar vi med nyheter