Utan Pelle är Bissarna inte att lita på
Det är till och med så man funderar på hur det hade gått om fjolårets lag hade mött årets. Jag är inte säker på att årets lag hade vunnit, trots alla mustiga värvningar.
Pelle Andersson kom med klokhet och finess, en beundransvärd inställning och en imponerande effektivitet. Dessutom blev han snabbt en förbild för de unga spelarna i klubben. Ja, för de äldre med egentligen. Han blev någon som kunde peka med hela handen där ute på plan. Follow me. Lite som när Henke Larsson kom tillbaka till landslaget.
35 år ung måste han höra till de tio bästa division 2-spelarna i hela Sverige.
Men Bissarna har också blivit en one man show på ett sätt som laget inte var i närheten av förra säsongen. Spelare för spelare är årets lag bättre, men alternativen var fler ifjol och det flygande effektiva lagspelet mera tveklöst.
Visst, det var division 3 då och steget är inget steg utan ett helt kliv. Årets säsong har kantats av skador. Både Björn Anklew och Dago Funes har visat i allsvenskan och superettan att de faktiskt var så där bra. De var värda chansen och det var var inte bara backarna i Eneby eller Ramunder som inte stod upp.
Faktum kvarstår. Bissarna utan Pelle Andersson är inte att lita på. Flyttar man upp Christopher Lundin jämte Thomas Andersson på topp så börjar det raskt ta slut på alternativ. Både på mittfältet och i anfallet. Därför var det nödvändigt att klubben lyckades skaka fram medel att lösa finländaren Miikka Tuovila.
Klubben har marscherat rätt upp i toppstriden av division 2 och vi kan vara glada för det och tycka att det var på tiden att vi fick värdig nivå på fotbollen i stan. Men vill Bissarna var kvar där och till och med snegla uppåt räcker inte ens Miikka Tuovila.
Det har blivit smärtsamt tydligen under säsongen.
Toppen av division 2 håller numera en sådan klass att Bissarna behöver fyra eller fem riktigt bra spelare till för att mäkta med nästa steg, det som cementerar klubben som division 2-topplag i nivå med storheter som Mjällby, Degerfors eller Ljungskile _ klubbar som alltid är med och nosar på ett kvalspel till superettan. Det är dit klubben måste sikta.
Satt på Idrottsparken i torsdags och såg Åtvidaberg spela klokt och vinna rättvist inför 9^000 åskådare. Men jag led också med IFK Norrköping som hade ett magiskt oflyt med precis allting.
Dago Funes fick inte ens komma in på planen. Det hade varit intressant att se vad hans kvicka fötter kunnat göra på de trånga ytor där Andreas Alms tunga ben körde fast.
Satt också och tänkte att ett höstlån av Dago Funes skulle lösa de problem som finns i Bissarna, men drömma går ju. Dago Funes vill inte tillbaka utan bara vidare och nu har han också hamnat väldigt nära startelvan. Alm avstängd och den suveräne Renato Braga illa skadad. Då spelar Funes från start mot Assyriska i nästan match?
Slutligen: Avspark spelar inte i samma division som Fotbollskväll. Det är inte formen eller programledaren det är fel på. Det är klichéerna och låtsasanalyserna (man kan inte göra analyser av andrahandsrapporter från fyra matcher som går samtidigt). Däremot har programmet bjudit på intervjuer med Janne Andersson och Magnus Haglund som fått mig att börja undra om vi inte har framtidens Lars-Tommy där.
Allra, allra sist: Gordon Strachan-citaten i senaste Offside är hejdlöst rolig läsning.
Så jobbar vi med nyheter