För några dagar sen var jag ute på jobb med en av SN:s fotografer. Bilen var varm och stereon hackig, men stämningen höjdes av hennes gamla blandskivor. Backstreet Boys, soundtracken till Tarzan och Hair, Queen. Det fanns inget att välja på, men euforiskt lät vi oss nyfiket upptäcka gamla godingar och nya bekantskaper. Då slog mig något om hur stelbent mitt eget musiklyssnande blivit.
Min musiklyssning stavas Spotify. Jag lyssnar dagligen på musik och gillar att upptäcka ny. Samtidigt känner jag ständigt en komplex stress inför det oändliga gottebord av musik som finns ett tumrull bort på smartphoneskärmen. Var ska jag börja och vad ska jag välja? Som någon form av självförsvar väljer jag artister inom samma genre, "safe" musik så jag inte "slösar bort" lyssningstid. Det kallas musiksmak, visst. Men samtidigt tillåter jag mig inte att lyssna på samma platta 100 gånger som i tonåren när jag kunde varje ord och ton på mina Kent- och Marit Bergman-plattor. De gånger jag kommer i kontakt med gamla godingar eller nya stilar är under SR:s sommarprat eller gamla filmer.
När jag var med och intervjuade det grekiska indiebandet Baby guru för ett tag sedan klargjorde de sin syn på saken; idag lyssnar vi inte på musik, vi konsumerar musik. Kanske var det med viss bitterhet över sjunkande försäljningssiffror, men jag tror det stämmer till viss del. Musik har blivit en av de saker vi vräker i oss med individualistisk gormétsked. Tillgänglighet dygnet runt, över allt och bara precis det vi själv väljer att lyssna på. För trots att vi har obegränsad tillgång tror jag vi begränsar oss själva och missar både att upptäcka nytt och försjunka djupt i en och samma artist. Typ moment 22.
Till Nyköpings festdagar kommer massor av spännande och bra musik, våga röra dig utanför din Spotify comfort zone och upptäck saker du inte lyssnat på förut. Och våga lyssna 100 gånger på en platta som du älskar, det är värt det.