Kören började med ödesmättade accenter i moll och åkallade Jerusalem som ”staden utan hopp bland främmande soldater i fattigt gråa gränder”. Från vår nutid skulle vi alltså bakåt till en påsk för länge sedan, ”när undrens under händer”.
När verket var slut var vi åter i nutid men med ett hopp i mörkret och tröst från livets vatten och en vårfågels sång.
Konstnärligt kan detta verka lättköpt, speciellt som Greider antytt att våldet i vår värld inte alls är vanskligt och kort utan lever av blod och hämnd och även nämner Palestina vid namn.
Djärvt är det också att hela det nya verket har fått som symmetrisk mittpunkt ett sopransolo med en, ja faktiskt, doasjungande kör, allt i dur som en lycklig kyrkovisa med lätt sötaktig touche av musikal.
Men samtidigt är det en centralt kristen bön om att en väg ska öppnas bort från mörker och hat, mot ljuset och livet, kärleken och tron.
Rolf Martinsson har på många sätt gjort en skicklig balansgång: inte för svårt och bara två sångsolister och sex musiker: flöjt, oboe, cello, kontrabas, slagverk och orgel.
”Lukaspassionen” är ju en beställning av de tretton stiften, att uruppföras vid denna tid i en kyrka vardera.
Men aldrig trodde jag att han så skulle låna av Bach, av tonmåleriet och suckarna, av dissonanserna före upplösningen, av flöjtens och oboens slingor och drillar. Sammantaget blev det för lite modernt, för lite kryddor från slagverket.
Utläggningen av Bibeltexten var också fördelad mellan solister och kör ungefär som vanligt, men med en sopran som berättare av evangeliet. Mia Lundell var energiskt oförtröttlig här, medan Christian Engquist fick växla ner från det förkunnande till några riktigt gripande
ställen med Jesu ord på korset.
För mig räckte ändå inte detta tonspråk hela vägen fram. Det blev för mycket text och långa recitativ, för mycket samma solistklang, för många omtagningar av samma musik. För långt också med nästan två timmar, trots att vi på tre ställen i Lukasevangeliet fördes raskt framåt av Lars Vipers sakliga textläsning.
Marcus Torén vid orgeln var ett trygghetscentrum för allt annat, medan körsångarna i går fick kämpa en hel del på de svåraste ställena. Men oftast lät de bra, hotade oss i en talkör om mörker och terror, och hade ett antal mycket vackra koraler a cappella.
Och Gunnar Björkvall visade än en gång vilken ledare han är.
Vackert i Bachs anda men inte varierat nog
Efter några minuter andades jag ut. Musiken till den nya ”Lukaspassionen” verkade inte bli modernistiskt svår eller bullersam. Och Göran Greiders nyskrivna texter var förvisso ofta enkelt sköna men även mer poetiskt mångtydiga än jag väntat mig. Men deras jämnt gående versfötter verkade också som gjorda för att tonsättas.
Så jobbar vi med nyheter