Minst en gång i livet måste man se musikdramat om Parsifal. Sedan räcker det med att bara lyssna. Så vacker är musiken i sig. En del skulle säga att handlingen är så obegriplig eller till och med ett antifeministiskt pekoral att det är bäst med bara lyssnarplats. Eller hemma vid grammofonen. Med tid och tålamod!
Hur som helst kräver detta verk extra av allt och alla.
I lördags hörde vi ett utökat Hovkapell, som spelade lysande under den mycket övertygande dirigenten Patrik Ringborg. Metodiskt och värdigt gick han i mål efter speltiden fyra timmar och tjugo minuter och tog fram pauser och många nyanser av svagt som jag inte visste fanns. Desto starkare verkade höjdpunkterna men ändå utan brutala fortissimon. Flöjter av trä, delade fioler och platta tyska trumpeter bidrog till denna transparenta klang, och när stråkarna använde hans specialimporterade träsordiner lät de översinnliga som från en annan värld.
Ett fantastiskt svensk-tyskt sångarlag med bland andra Michael Weinius och Katarina Dalayman fulländade kvällen tillsammans med stor kör och barnkör och kyrkklockor.
Kärnan i handlingen är tidlöst mänskliga erfarenheter av födande och död, av höst som blir vinter och sedan blommande vår med hopp om nytt liv. Men också av att ondska får livslånga straff, som på Wagners vis bara kan avhjälpas med insikt och medlidande.
Grunden är legenderna om de medeltida graalriddare som av änglar fick uppgiften att förvalta kalken och spjutet från Golgata.
Men det tyska teamet med regissören Christof Loy i spetsen har betonat vad åtrå gör med oss och flyttat handlingen till Wagners samtid och fått den mer begriplig, ibland roande som med den barnslige Parsifal. Vi fick också förhistorien som vykortsvackra tablåer medan verkets upplösning lite tveksamt blir en hyllning till vår upplysta nutid med klostret förvandlat till bibliotek.
Det fungerade bra med första akten som en sluten sekt med rekryter och även en undertryckt sensualism, ja sexualitet, från en frestande Maria Magdalena-flicka som kontrast till Christof Fischessers värdiga ledarskap som Gurnemanz. Vilken basröst dessutom!
Andra akten kom nära det kitchigt vackra men tog oss rakt in i Wagnertidens dubbelmoral med den onde Klingsor som rödbrusig teaterdirektör som styr över balettflickorna han utnyttjar samtidigt som han är en självstympare. Martin Winkler lyckades göra ondskan tragisk mitt i komiken.