Vackert triangeldrama berör inte på djupet

När den unge vackre mannen plötsligt ska giftas bort med en jämnårig flicka ställs relationerna på sin spets.
Den skandalomsusade författaren, strippan och artisten Colette skrev sin roman 1920 och hade även i verkligheten ett förhållande med en ung styvson. Pikant, javisst. Men så här, ett sekel senare, är den kittlande kopplingen mellan liv och fantasi inte längre lika het. Så frågan är förstås vad Chéri har att säga dagens teaterpublik.
På Dramatens stora scen har regissören Jenny Andreasson gjort en stram och stiliserad uppsättning där de frasande sidenkläderna och de påkostade salongerna känns nästan lika viktiga som de mänskliga relationerna. Men så skildrar hon ju också en värld där det unga, vackra och oskuldsfulla är det som alla åtrår och vill åt.
Egentligen handlar dramat inte alls om kärlek utan om makt, auktoritet och underkastelse. Léa (Lena Endre) är inte olycklig när hennes unge vackre toyboy (Hamadi Khemiri) ska lämna henne. Hon är kränkt, bitter och arg. Chéri är ju hennes skapelse och tidsfördriv. Ska hon nu dumpas för att hon är gammal?
Det finns flera spännande trådar att nysta fram i Chéri. En av dem handlar just om samhällets fixering vid det unga och vackra, en annan om synen på kvinnors sexualitet, särskilt äldre kvinnor. Och så är det förstås den eviga frågan om förhållandet mellan sex och makt.
Problemet är att Jenny Andreasson inte riktigt lyckas plocka upp någon av trådarna och fullfölja den. Skådespelarna är alla skickliga, men den stiliserade spelstilen och filmklippen med ansikten i enorm närbild stör intimiteten och inlevelsen. Jag vet inte om jag ska fästa blicken och koncentrationen på de riktiga skådespelarna eller filmerna i bakgrunden.
Som pjäs är Chéri en sinnlig upplevelse – snygg, välspelad och elegant – men varken berättelsen eller huvudpersonerna griper riktigt tag i mig.