Vad är väl ett fotbolls-VM mot ett cellosolo?
Kulturredaktörer är de som blev valda sist i gymnastiken. De bevingade orden fällde Jan Guillou nyligen i en intervju i tidningen Svensk Bokhandel.
Men i mitt fall stämmer det dessutom pinsamt väl.
Eller egentligen inte. Jag och min bästis Yvonne blev liksom aldrig valda överhuvudtaget. Inte ens sist.
När Johan B och Uffe S (för de var bäst i gympa och fick alltid välja) delat upp de duktiga, de hyggliga och de mindre duktiga mellan sig stod alltid Yvonne och jag kvar mitt på fotbollsplanen.
Du kan ta dom, sa Johan.
Nej, den här gången är det din tur, sa Uffe.
Sådant sätter spår i själen, kan jag lova. Långt upp i vuxen ålder.
För att hämnas kan man välja någon av följande varianter.
1. Man kan håna allt vad sport heter.
2. Man kan förakta alla dem som ägnar sig åt sport eller hängivet följer det i tv.
3. Man kan, som Jan Guillou så klokt konstaterar, bli kulturredaktör.
Tro mig. Jag har provat alla tre sakerna.
Fast med åren har förödmjukelsen från skolans gympalektioner ändå lagt sig, och min aversion mot sport har lugnat ner sig i ungefär samma takt. I dag är jag inte öppet avog, bara pinsamt ointresserad.
Nej, fotbolls-VM har inte ens jag lyckats missa. Däremot hade jag ingen aning om att Sverige spelade final i hockey-VM förrän TT sände ut telegrammet att de (vi?) vunnit guld.
Men ibland möter jag min överman när det gäller idrottsligt ointresse. Påfallande ofta är det en kvinna.
En av dem ringde mig häromdagen. Hon var mycket vänlig, men lite arg, eftersom vi inte skrivit en rad om den musiktävling för unga europeiska solister som hon och hennes väninna sett på tv några kvällar tidigare.
Jag började bläddra bland gamla kultursidor och hon hämtade den aktuella tidningen. Båda ville vi reda ut saken.
Så upptäckte hon plötsligt att tävlingen sänts i tv i efterhand och lite lättad kunde jag konstatera att vi nog publicerat ett par rader då tävlingen faktiskt ägde rum.
Slutet gott, allting gott. Trodde jag.
För det var då kvinnan i andra ändan av luren släppte fram sin riktiga ilska.
Var jag medveten om, undrade kvinnan, att vi hade fyllt hela första sidan med ISHOCKEY dagen efter att dessa begåvade unga musiker varit med i tv.
Av alla möjliga saker att skriva om, så valde vi ISHOCKEY.
Kvinnan uttalade ordet just så, med MYCKET STORA bokstäver, och det var ingen tvekan om att ISHOCKEY inte hörde till hennes favoritsaker i livet.
Själv började jag räkna dagarna bakåt på fingrarna och insåg att kvinnan talade om Sveriges VM-guld.
Sedan dess har jag funderat på vad resten av läsekretsen skulle ha sagt om vi hade struntat i det där hockeyguldet och fyllt förstasidan med den vinnande solisten i stället. För att inte tala om hur nattchefen skulle sett ut om jag hade föreslagit det.
Det är en kul tanke. Jättekul. Jag fnissar varje gång jag gör tankeexperimentet.
Jag minns inte längre kvinnans namn, men om du läser det här hoppas jag innerligt att du inte tar illa upp. Jag är nämligen helt på din sida. Även i dessa fotbollstider.
Vad är väl ett VM mot ett cellosolo?
Så jobbar vi med nyheter