Vad händer med Händel?

En stumfilm börjar att visas på en ögon-formad filmduk. En kvinna dör, och vi ser mörkhyade barn med änglavingar dansa framför en förfallen katedral. Röda fiskar simmar framför dem, så de verkar leva i en annan värld, kanske Paradiset.
Folk bakom mig börjar tissla, några lämnar lokalen, jag är oroad men samtidigt nyfiken och ger mig hän. Och efter hand inser jag att det ska bli en kväll med för mycket av allt: dans och sång, mim och dockteater, queercabaret och naket samt videofilm med stumfilmstexter, som talar om var vi är i handlingen.
Plus en underbart spänstig orkester på moderna instrument men med tidsfärg från cembalo och teorb som bas-luta. Dirigenten Joakim Unander ser till att det stormar av hat och hämnd men också sväller av åtrå och gråter av olycka. Och sångarna lyckas mitt i allt också sjunga på topp och få fram alla dessa känslor.
Men ofta kom jag på mig med att inte ens lyssna på musik och sång, som när jag såg keruberna på filmen skära halsen av en vit duva.
Det krävs en allkonstnär som den spansk-franske iscensättaren Cisco Aznar för att få till det som nu visas på Folkoperan i Stockholm. Han vill att vi ska känna mer än förstå allt. Men får han släppa fram alla sina personliga upplevelser och fantasier som ett raster mellan en trehundra år gammal opera och publiken av i dag 2012?
Tanken är säkert att inte bara återberätta den antika storyn om mord och kärlek utan också visa hur den korrumperade Makten alltid njuter av våld och sex i förening. Och låta barockens showiga opera med kastratsångare och sceneffekter få ett motsvarande överdåd i dag.
Och kanske kan en ny och yngre publik lockas till Folkoperans visuella fest av satirteckning och groteskerier, uppblåsbara dockor och en halvmeterlång löspenis som bärs av Makthavaren som ett svärd.
Men lite arg är jag ändå över vad som händer med Händel.