Våga bryta våra sociala regler!

Det finns en lång rad oskrivna regler för vad man bör och inte bör göra. Den röda tråden i dem alla är att man inte ska sticka ut. Inte göra saker som kan uppfattas som annorlunda, påträngande eller högljudda. Du stirrar inte på någon, fastän du kanske råkar tycka att personen ser väldigt intressant ut. Du sätter dig inte bredvid någon på ett tomt café, och inte heller skriker du rätt ut när du känner för det. Skulle du göra exakt vad du ville, exakt när du ville skulle du bli dömd av omvärlden. Du skulle uppfattas som konstig, jobbig och frånstötande.

Vilken grå värld vi lever i, en värld där man tvingas vara opersonlig för att passa in. En värld där alla strävar efter att vara likadana. Visserligen kan det nog vara så att vi svenskar är mer avancerade i vår paranoida passivitet än människor i vissa andra länder. När jag var i Gambia vågade befolkningen i alla fall tala med och röra vid varandra, utan att vara rädda för att bli stämplade som antastare. Här blir människor livrädda ifall man skulle råka le mot dem i bankomatkön. Artighet är en sak som accepteras. Hjärtlighet bör man passa sig för.

Jag förundras över att det är så här. Att vi människor har skapat en mur av regler, alla ämnade att hålla distansen mellan oss. Är vi så rädda för att släppa någon nära, så rädda för att bli utskrattade om vi lever ut vårt sanna jag? Förmodligen skiljer sig min åsikt från den allmänna opinionens när jag säger att jag förmodligen skulle tröttna relativt snabbt på den monotoni som det innebar att alltid vara tyst, lugn och normal. Kanske känner alla som jag, men ingen vågar ta det avgörande steget. Hoppas går ju alltid?
Föreställ dig; du är ute och går på stan. Det är årets första riktiga vårdag. Solen strålar, det är varmt, och allas humör är på topp. Plötsligt stannar killen framför dig. Han ler mot solen, och drar av ett riktigt vårskrik á la Ronja Rövardotter. Helt öppet, och oblygt skriker han allt vad han kan av den enkla anledningen; han är så attans vårpirrigt toklycklig.

Vi leker med tanken att någon skojig grabb faktiskt skulle ha guts att göra en sådan grej. Hur skulle du reagera? Skulle du blänga konstigt på honom, övertygad om att han led av någon mystisk psykisk sjukdom, eller skulle din humörbarometer stiga ytterligare några grader, när du glatt följde hans exempel och började skrika för full hals du med? Jag tror att du är mesig. Jag tror inte att du skulle våga göra en sån grej. Men visst skulle du önska att du gjorde det, visst skulle du vara ledsen för att du gått miste om en sån skön grej som att faktiskt tillåta dig själv att uttrycka och försöka sprida din glädje.

Jag undrar vad mina lärare skulle säga om jag ställde mig och vild i blicken började hoppa på bänken, vilket jag faktiskt känner för att göra när jag verkligen inte fattar vad de snackar om. Jag undrar vad kassörskan i snabbköpet där jag brukar handla skulle tänka om jag hoppade på ett ben genom hela affären, medan jag sjöng högt, och avslutningsvis frågade om jag fick mosa en mumsmums i hennes ansikte. Det skulle vara jäkligt kul att prova.
Synd bara att alla skulle anta att man var tossig, busig, och en aning dum i huvudet, istället för att fatta att man faktiskt försökte göra ett seriöst försök att förändra världen.