Våldtäkter klaras sällan upp
Antalet polisanmälda sexualbrott har mer än tredubblats de senaste 25 åren. Men bara en bråkdel av polisanmälningarna leder till åtal. Och de flesta våldtäkter anmäls aldrig, säger utredaren Lotta Nilsson som arbetar på Brottsförebyggande rådet, BRÅ.
Om det inte finns tekniska bevis, som spår av sperma, blod eller hudrester under offrets naglar som kan binda gärningsmannen, är våldtäkt ett av de svåraste brotten att bevisa.
Ofta står ord mot ord, säger Lotta Nilsson.
Så var fallet i det uppmärksammade Tumbamålet som nu förbereds för ett överklagande i Högsta domstolen.
Fyra unga män åtalades efter att de haft gruppsex i flera timmar med en kraftigt drogpåverkad kvinna i hennes bostad. De hävdade att hon frivilligt ställde upp på sex och friades. Två av nämndemännen reserverade sig med motiveringen att männen måste ha förstått att ingen kvinna vid fullt förstånd skulle ha underkastat sig sexuellt umgänge i den omfattning som den 35-åriga kvinnan gjort.
I Sörmland anmäldes 308 sexualbrott förra året. 60 av dem var anmälningar om våldtäkt. Samma år lagfördes 27 personer för sexualbrott. Tre personer dömdes för våldtäkt. Till september i år hade Sörmlandspolisen tagit emot 243 anmälningar om sexualbrott, 37 av dem gällde våldtäkt.
Birgitta Swahn är en av de Nyköpingspoliser som utreder anmälningar om sexualbrott.
Ofta går det inte att styrka brott. De är ofta svåra att utreda särskilt om det är personer som varit ordentligt berusade och har minnesluckor.
Offerundersökningar har visat att bara mellan 5 och 10 procent av de personer som uppger att de blivit utsatta för sexuella övergrepp gör en polisanmälan. Brott som begås i det privata anmäls i lägre utsträckning än brott som begås på allmän plats.
Sexuellt ofredande är det vanligaste sexualbrottet. Blottning samt telefonsamtal eller SMS med sexuella anspelningar är exempel på ofredanden.
Maria blev våldtagen vid ett krogbesök
En sommarnatt år 2000 blev Maria våldtagen på en krog i Nyköping. Mannen som förgrep sig på henne dömdes mot sitt nekande till två och ett halvt års fängelse.
En sida av mig hoppades att det inte skulle bli rättegång. Det verkade så jobbigt att gå igenom allt igen, säger Maria.
Maria har flera minnesluckor från kvällen då hon blev våldtagen.
Men övergreppet minns jag glasklart, säger hon.
Hon var rädd och full och lyckades inte värja sig när mannen gav sig på henne. Chockad fick hon kontakt med sina föräldrar som tog henne till akuten och ringde polisen.
Mannen greps och förhördes. Han nekade.
Han sa att han inte haft sex med Maria, varken mot eller med hennes vilja. Allt han gjort var att servera henne en kopp kaffe.
Men jag kände att polisen trodde mig. Jag blev otroligt bra bemött, säger Maria.
Det fanns inga vittnen till övergreppet. Polisen förhörde gäster, vakter och anställda som var på plats den aktuella kvällen. Ingen kunde lämna upplysningar som var till Marias fördel. Men polisen tog mannens kalsonger och skickade på teknisk analys.
Maria blev sjukskriven. Men efter bara några veckor började hon jobba igen, trots att det tog emot. Det var jobbigt att möta arbetskamraterna och folk hon kände.
Jag skämdes. Jag trodde att alla visste om det, trots att jag inget sagt. Jag tänkte att de kanske läst tidningen och förstod. Vad skulle de tycka om mig? Jag hade svårt att möta människor. Jag minns att jag gick in på Åhléns, jag skulle köpa ett par glasögon för att skydda mej, som en mask. Jag fick en massa skuldkänslor, tänkte att jag kanske fick skylla mig själv...
Maria tog sig igenom vardagen, mycket tack vare stöd från sina föräldrar och sin pojkvän. Efter en tid kallades hon till ett nytt förhör hos polisen.
Förhöret var väldigt detaljerat, jag fick redogöra för minsta detalj. Jag fick berätta vad jag hade haft på mig, till och med vad jag hade för underkläder. Det kändes inte fel eftersom det kunde ha betydelse för bevisningen, han tog ju av mig kläderna.
Månaderna gick och inget hände. Såren började läka, minnena sjönk undan och blev mindre plågsamma.
När det gått ett halvår ringde polisen och sa att de säkrat bevis och att det skulle bli rättegång. Då ville jag inte... en del av mig hade hoppats att det inte skulle bli någon rättegång. Jag förstod att jag skulle tvingas gå igenom allt, att jag skulle bli tvungen att se honom. Det kändes hemskt.
Mannen dömdes mot sitt nekande. Han fick extra påbackning på strafftiden eftersom han utnyttjat Marias berusade och därmed utsatta tillstånd.
Han bytte advokat och överklagade domen till Svea hovrätt. Ändrade sin berättelse. Jo, han hade haft sex med Maria, men hon var med på det, sa han.
Den nye advokaten var aggressivare. Han försökte på alla sätt sänka Marias trovärdighet. I hovrätten ställde han privata och högst ovidkommande frågor.
Han frågade till exempel om hur jag har det med sexlivet med min sambo, säger Maria. Men den nya taktiken hjälpte inte, tingsrättens dom stod fast.
Maria följer debatten som kommit i svallvågorna efter den omdiskuterade domen i Tumba, där fyra unga män gick fria trots att de under flera timmar våldtagit och förnedrat en småbarnsmamma.
Jag har haft tur som träffat poliser och åklagare som trott på mig, säger Maria.
Hon säger att hon förstår att det finns kvinnor som inte orkar anmäla sexuella övergrepp.
Man känner skam och skuld och vill inte att någon ska få veta. Om inte mina föräldrar hade kommit och hämtat mig den där kvällen är det inte säkert att jag skulle ha anmält honom. Men jag skulle ändå alltid veta att jag hade blivit våldtagen.
Så jobbar vi med nyheter