Mina föräldrars generation är nog den sista som kunnat betala av sina huslån innan de trillade av pinn. Bostäder har blivit en av vår tids hetaste handelsvaror, det köps- och säljs och spekuleras hej vilt. Normen har blivit att äga, eller sträva efter att äga sin bostad. Att betala till sig själv och gärna tjäna en slant på vägen.
Jag har bott så, i ett "eget"( bankens) renoveringsobjekt i många år och njuter nu hyresgästens privilegium. Det är fantastiskt att ha fri tillgång på varmvatten och en tvättstuga med maskiner som alltid fungerar eller repareras av någon annan. Och nu när snön faller vit över taken är det inte längre jag som måste upp på det och skotta. På sommaren fröjdas jag storligen åt innergården och ger vaktmästaren tummen upp när han kommer åkande på gräsklipparen. Tomatplantor på balkongen räcker så bra för att jag ska få utlopp för mitt odlingsintresse.
Jag är oerhört tacksam över att bara kunna ringa någon när saker inte fungerar, utan att behöva räkna på vad det kommer att kosta. Jag vill inte få det bättre sedan utan slippa problem nu.
Men det tog några år i den kommunala bostadskön innan jag fick mitt hyreskontrakt. Liksom för så många andra. Och däri ligger knuten, antalet hyreslägenheter matchar inte efterfrågan från alla oss som inte spekulerar i bostadsmarknaden. För att vi inte vill eller för att vi inte kan.