Vi står inför en befolkningskris och välfärden behöver byggas om. Det beror på en förändrad ålderssammansättning i befolkningen. Det gör att allt färre måste försörja allt fler. Historiskt har det funnits en jämn fördelning mellan födda, unga och äldre.
Idag är gruppen äldre betydligt större än gruppen arbetsföra skattebetalare. Och gruppen som inte jobbar ökar, medan gruppen som jobbar krymper, vilket förklarar personalbristen vi ser i dag bland annat inom polis, hälso- och sjukvård och skolan, men även inom näringslivet.
Tidningen har tidigare berättat om bakgrunden till detta, ett annorlunda åldrande. Vi lever allt längre och har bättre hälsa, de äldre har också större behov av vård och omsorg. Det föds färre barn än tidigare och de yngre tar allt längre tid på sig för att komma in på arbetsmarknaden.
Etableringsåldern – när 75 procent av en årskull är ute på arbetsmarknaden, är i dag cirka 28 år för män och 30 för kvinnor.
Därmed skapas en obalans mellan de som jobbar och de som har pension.
Alla dessa faktorer samspelar och skapar en omfattande utmaning som innebär att det system som vi byggde under en tid när vi inte levde lika länge och hade färre äldre, riskerar att falla ihop.
Om bara några år börjar effekterna av antalet äldre ta fart, dels i form av att fyrtiotalisterna börjar nå den vårdkrävande åldern 85 + dels genom att sextiotalisterna börjar gå i pension.
Det här problemet är inte okänt, redan 2010 varnade Sveriges kommuner och landsting, SKL för ett finansieringsgap på 200 miljoner kronor om inte kommun- och landstingsskatten höjs med 13 kronor.
I en rapport från 2013 som Framtidskommissionen och regeringen tagit fram om välfärdens utmaningar varnas också för att konsekvenserna kan bli övermäktiga när allt färre måste försörja allt fler, något som också kallas för försörjningsbörda.
Värst drabbas glesbygden, på grund av den stora utflyttningen av ung arbetskraft. Tydligt är också att äldreomsorgen kommer att få det tuffast.
Till bilden hör också att de små kommunerna blir allt fler, och kommer att vara mindre befolkade än i dag. Allt fler kommer alltså bo i kommuner med ogynnsam försörjningsbörda.
Frågorna blir då: vem som ska ta hand om våra äldre? Hur ska välfärden finansieras och hur ska företagen ska klara kompetensförsörjningen?
Jens Magnusson, privatekonom och välfärdsexpert på SEB och tidigare på Finansdepartementet menar att politikerna duckar för problemet, som är politiskt känsligt och att debatten om den demografiska utmaningen saknar en tydlighet som visar hur stort problemet faktiskt är.
– Vi behöver jobba på många håll och kanter, men det känns inte som att politiken är där ännu. Än så länge hoppas man att problemet ska försvinna av sig självt.
Bristen på arbetskraft är enligt SKL, som länge flaggat för kommande kris i svenska kommuner, så akut att antalet sysselsatta inom kommuner och landsting behöver öka med 124 000 personer fram till 2025, med oförändrad personaltäthet. Om antalet skulle öka på samma sätt som hittills behöver det offentliga öka med 213 000 personer.
Det här innebär att precis alla som kommer ut på arbetsmarknaden skulle behöva gå till kommuner och landsting om verksamheten ska fortsätta utvecklas som hittills.
Det är helt enkelt inte realistiskt, säger Annika Wallenskog, chefsekonom på Sveriges kommuner och landsting.
Det är inte heller rimligt att höja skatten, det konstaterar både SKL och regeringen, eftersom det skulle leda till minskat arbetsutbud och försämrad konkurrenskraft.
Jens Magnusson tror inte heller på en höjning av skatten, även om det varit en lösning för att möta välfärdens utmaningar tidigare.
Det totala skattetrycket kan inte höjas så mycket som det behövs, menar han.
– Man måste också få in andra pengar i välfärden. Framförallt tror jag att arbetsgivare kommer att behöva ta ett större välfärdsansvar för de anställda, så att inte allt hamnar på statens, kommunernas och landstingens budgetar.
– Det hittills bästa exemplet på det är pensionen, där en allt större del av inkomsttryggheten kommer från arbetsgivaren, medan den allmänna pensionen alltmer går mot ett grundskydd. Man märker också att många arbetsgivare fyller ut sjukpenning, föräldraförsäkring, förtidspension med mera. Men jag tycker inte man ska se det som att arbetsgivaren tar över ett ansvar från det offentliga, här måste vi nog förstå att båda två kommer att behövas. Därutöver kommer vi nog även som privatpersoner att behöva betala lite mer, med egna avgifter och försäkringar. Det kan vara politiskt jobbigt.
Utvecklingen är väldigt oroande om vi inte ställer om, säger Annika Wallenskog.
– Det är där den stora utmaningen är. Vi måste hitta nya sätt.
Det både SKL och regeringen pekar ut som den enskilt viktigaste åtgärden för att den nya välfärdskostymen ska passa dagens och framtidens befolkning är förlängt arbetsliv och höjd pensionsålder. Vi måste också börja jobba tidigare och jobba mer.
– Den arbetskraft som finns måste jobba längre upp i åldrarna, fler behöver jobba heltid och vi behöver få ner sjukfrånvaron, säger Annika Wallenskog.
Omställningen innebär också att det offentliga behöver ändra sättet att leverera tjänster. Det handlar om att digitalisera och om att patienterna behöver göra större delen av arbetet själv, via digitala vårdtjänster, men också via tekniska tjänster för till exempel bygglovsansökningar.
I äldreomsorgen tror Annika Wallenskog att vi kommer se fler tekniska lösningar, till exempel en stol i duschen som gör det möjligt att duscha själv, i stället för personal som kommer och hjälper till.
Detta kommer kräva attitydförändringar, men mer hos personalen än hos invånarna, tror Annika Wallenskog.
– Invånarna kommer vara snabbare till förändring än anställda. Man är van att sköta om sig själv och värnar om sin integritet.
De resurser som faktiskt finns inom det offentliga måste också styras rätt, säger Annika Wallenskog.
– Vi behöver titta på vad personalen faktiskt gör då. Vi är duktiga på att lägga på uppgifter, men inte bra på att ta bort. Det ser vi till exempel inom hälso- och sjukvården, som styrs utifrån personalens schema, i stället för efter att få bra patientflöden.
Enligt Jens Magnusson finns det de som menar att utmaningarna från den åldrande befolkningen är överdrivna.
– Det finns de som menar att det inte blir så farligt, eftersom vi blir friskare också även om vi blir äldre. Det ligger en del sanning i det, men effekten är mycket större av att vi blir fler i de åldrar som behöver vård, jämfört med de som jobbar. Jag önskar från politiskt håll att man visar mer tydligt att man är medveten om det, säger han.
I debatten finns också de som menar att välfärden kommer att kollapsa, men så illa är det inte heller, fortsätter Jens Magnusson.
– Jag tror absolut att det går att lösa. Men det löser sig inte av sig självt och inte på samma sätt som hittills. Det krävs aktiva åtgärder, annars är vi lite grann på väg mot en situation där många tappar förtroendet för systemet. Vi har redan väldigt lågt förtroende i Sverige mot pensionssystemet och äldreomsorgen, till exempel.