Trumps utfall mot Sverige häromveckan var väl kanske inte helt faktabaserat och att beskriva vårt land som den nyvalde presidenten gjorde är att dra det väl långt. Men att det finns motsättningar, utanförskap, sociala problem och områden där boende känner oro är inte Trumpfakta, det är på riktigt. Att en musikal från 50-talet fortfarande kan beskriva och belysa samhällsfenomen 2017 är såklart ledsamt. Har vi inte lärt oss någonting alls kan man ju undra. Och svaret, särskilt med tanke på de politiska vindar som drar fram, verkar ju tyvärr vara nej. Det har vi inte.
Romeo och Julia i amerikansk gängmiljö fungerar som fond för skeenden även i dag. Hedersbrott, gänguppgörelser och rädsla för sånt som är nytt och okänt är inget som har ett bäst föredatum vad det verkar. Gängen kanske inte heter Jets och Sharks, som i West side story, men de finns och tragiska saker sker runtom i landet, precis som det gör i föreställningen som ju är nog så våldsam och blodig.
Vad är det vi får i Nymosversion av den klassiska musikalen då? Jo, en spelglad och stor ensemble som lagt en och annan timme på att repetera de stora dansnumren. Fantastiskt vad steg och rörelser satt under premiärkvällen, fröjd för ögat. Och för örat att höra hur Markus Asplund leder sin orkester under hela föreställningen. Spännande att även utrymmet nedanför scenen då och då används för att skapa de stora dansnumren.
Vi får också två testosteronstinna gäng som leds av Riff (Daniel Geite) i det vita Jets och Bernardo (David Karlsson) i Sharks där medlemmarna har invandrat från Sydamerika. Som medelålders vit man med rätt vadderad och medelklassig uppväxt är det inte lätt att identifiera sig med någon av gängen. Allt verkar mest fånigt, vad är det man ska slåss och bråka om, egentligen liksom? Men jag förstår att det som sker på scenen finns på riktigt inte alltför långt bort och historien har ju visat att osäkra män med hävdelsebehov kan få saker att gå käpprätt åt skogen – gång på gång.
Vi har ju såklart också kärlekshistorien mellan Tony (Edwin Örtengren) som försöker hålla sig borta från kompisarna i Jets, och Maria (Emma-Linnea Jortikka Birgegård) som genom familjetillhörighet ingår i Sharksgruppen. Visst kan saker hända väldigt fort här i livet men jag måste säga att om någon träffats av amors pilar och sedan blivit blixtförälskade så är det Tony och Maria. Från första träffen till frieri tar det inte längre tid än det gör att säga gängbråk. Vilket gör det lite svårt att ta deras kärlek på allvar, i alla fall för mig, även om de är väldigt varma och fina i scenerna med varandra. Parets sånginsatser är dessutom genomgående högklassiga.
I en så stor uppsättning med så stor ensemble finns utrymme även för de medverkande med lite mindre roller att utmärka sig. Flera gör så, lite extra tycker jag Anita (Teresia Sköld) lyckas. Hon har en skönt småstöddig och rolig stil i samspelet med de övriga vilket är mycket kul att se. Generellt känns hela uppsättningen säker, som publik är man trygg, medverkande skådespelare och musiker kan sina saker, ingen tvekan om det men det är en lång föreställning. Paus efter en och en halv timme ger en vink om totaltiden. Jag är rätt säker på att det trots säkerheten i ensemblen fanns en del premiärnerver i svaj vilket gjorde de talade partierna svåra att uppfatta. Stora delar hörde jag tyvärr inget alls av men jag är säker på att med lägre puls men med ökad energi blir det lysande framöver. Muchas gracias Nymos