Vansinnesdåd

En åttaårig pojke och en kvinna knivmördas i ett bostadsområde i centrala Linköping. Vi frågar oss varför? Trots att det ofta inte finns något svar. I skrivande stund är såväl förövare som motiv oklart. Poliser talar om vansinnesdåd, vilket ligger nära till hands att tro.
Ett barn på väg till skolan, en kvinna på väg till jobbet. Området beskrivs som lugnt i vanliga fall. Våldsdåd som görs utan motiv är ofta de som skrämmer oss mest. Det som hände i Arvika i september 2003, i Åkeshov och i Gamla stan i maj 2003. Listan verkar nu ha utökats med Linköping, oktober 2004.
Samtidigt ser vi hur samhället agerar allt snabbare för att möta människors oro och för att minimera risken för fler dåd. Uppmärksamheten skärps. Krisgrupper, extrainsatser kallas in. I det aktuella området låstes skolorna och föräldrarna ombads att hämta sina barn. Det är viktiga åtgärder som fyller sitt syfte, inte minst handlar det om att skapa en känsla av ordning och kontroll i en kaotisk miljö.
Säpochefen talar om faran med att det finns bortåt 40 000 våldsbenägna, psykiskt störda personer på fri fot i samhället. Andra hävdar att siffran är överdriven.

Återigen hamnar vi i en debatt om psykvårdens tillkortakommanden. När psykvården fallerar på grund av resurser, strukturproblem eller mänskliga faktorn har samhället tragiskt nog inga effektiva medel att stoppa vansinnesdåden. Polisen kan inte vara överallt, det öppna samhället är sårbart eftersom det bygger på att människor kan lita på varandra. Det är också därför vi måste fortsätta samtalet om hur vi kan bli bättre, inte bara på att reagera utan på att förekomma