Som reporter blir jag ibland inspirerad privat av människor jag intervjuar. En gång var när jag mötte ett gäng Stjärnhovsbor efter att Solbacka stängts. "Det här har varit ett ömsesidigt möte, inget hjälpprojekt", sa Barbara Martin Korpi, som öppnat sitt hem.
Eftersom jag själv har en vän från Syrien kan jag bara hålla med. Det händer att jag får kommentaren " vad fint att ni ställer upp för honom" och det känns lite skevt. För även om det började som en handling av medkänsla med en ung människa som var ensam och olycklig, så har det snabbt blivit något annat.
Både jag och mina barn har fått en ny vän som ger oss perspektiv på våra vardagsproblem. En smart och rolig vän som gör att vår värld blir större. En vän som överlevt på gatan i Afrin, Aleppo under brinnande krig och som inte haft någon kontakt med sin familj på tre år. En vän som kan fyra språk och kämpar som en häst för att få in det femte.
Vi skrattar mycket och ofta tillsammans, till stor del handlar det om konstiga ord och begrepp. Och svart humor behövs verkligen för att förstå hur nya svenskar ska komma in i samhället. När vi hjälpte honom plugga inför ett svenskaprov som skulle avgöra om han skulle få göra nationella proven, var hälften av orden uråldriga och okända för mina barn. "Det här provet måste vara gjort av Jimmie Åkesson" konstaterade dotterns pojkvän som gått ut gymnasiet.
Det är också ganska roligt att försöka förklara en del konstiga svenska sedvänjor och beteenden. Mellon exempelvis. Att kopiösa mängder godis och häcklande är en del av upplägget. Och att svenskar sedan ägnar ofattbart mycket energi åt att diskutera om rätt låt vann.
Vår vän skrattar och försöker förstå. För han vill så gärna komma in i det svenska samhället. Trots att han bara har tillfälligt uppehållstillstånd.