Vänta och se biter inte på regelkrånglet

Nu har även Thomas Östros gjort det som socialdemokratiska näringsministrar brukar göra. Han har lovat, dyrt och heligt, att göra något åt regelkrånglet för landets företagare. Problemet är att Björn Rosengren lovade samma sak. Leif Pagrotsky lovade samma sak. De presterade i princip noll. Därför finns det en mycket sund skepsis till den typen av löften, inte minst hos landets företagare och entreprenörer. Först när dessa viktiga löften omsätts i verklig handling är det läge att tacka för arbetsinsatsen.
För Östros och kollegorna från stödhjulspartierna finns ett annat syfte med att utspelet görs ackompanjerat av underförstådda trumpetstötar och fanfarer. Regeringens oförmåga att stärka företagandet och minska byråkratidjungeln är ett tungt vägande argument för den allians som vill ta över regeringsansvaret 2006. Problemet för Östros är att det inte spelar så stor roll i längden hur många rubriker man får som skanderar att nu ska det göras något åt krånglet när inget till sist verkligen görs. I stället tillkommer nytt krångel.

I den framförda löftesfloran är det en tydlig brist på radikala grepp, det handlar mest om smärre åtgärder och så kallade omprövningar, vilka borde vara en självklar ingrediens i varje myndighets effektiviseringsarbete. Behovet av förenklingar i vardagen för företagen är uppenbart, men då är det bara ett litet första steg att peta i kanterna i stället för att försöka sig på en rejäl målstyrd avbetning av problemfloran. Som organisationen Företagarnas förslag om att företagens kostnader för att hantera regelverken ska halveras. Där svävar istället Östros på målet. Det är samma svaghet som fällde hans företrädare, att vänta och se löser ingenting. Däremot är det värt att med gillande notera att nu även regeringen bejakar värdet av att förändra attityderna till företagandet samt att låta denna insikt bli en självklar del av gymnasieskola och högre utbildning.

Det tål att understrykas att Sverige inte lider brist på goda idéer, möjliga att skapa sig en försörjning och kanske till och med säkra sina barns framtid på. Sverige är bra på innovationer, men det brister rejält när de goda idéerna ska överföras till näringsverksamhet. Det handlar delvis om brist på tillgängligt riskkapital. Här tillstöter dessutom större svårigheter för kvinnor, ungdomar och invandrare. Men det handlar också om attityd och förutsättningar, om en tvekan inför företagandets risker och kostnader sett till den potentiella vinsten. Det måste bli värt det.