Var finns självkritiken,Göran och Arja?
Gärna vill jag tro att ni menar väl.
Att ni vill ut och glädja er publik med några kända och mindre kända låtar plus några julsånger inströdda.
Få folk att koppla av i en stressig tid och kanske också säga några kloka ord till kunskap eller eftertanke.
Och så har ni velat samarbeta med lokala körer på de platser ni besöker: Nyköping, Södertälje, Stockholm och Uppsala.
Så långt låter det väl bra.
Fast det verkar knepigt att få någon konsekvens på repertoaren.
Först är ni i vanliga konsertsalar och sedan i Maria Magdalena kyrka och i Uppsala Domkyrka. Så olika det blir med stil och akustik.
Tänkte ni på det?
För i går kväll i Culturum lät det ofta onödigt påträngande, och ibland dånade sången smärtsamt starkt ur högtalarna.
Och julkonsert har ni kallat det, men det mesta ni sjunger handlar inte om julen alls.
Det kan gå an, men då ställs det extra höga krav på att med eller utan mellanprat hålla ihop programmet, och det klarade ni bara delvis i går.
Det började annars rätt bra med er lilla duett om trumpojken och Jesusbarnet, glatt och anspråkslöst så där.
Och ni var minsann vackra att se på, du Arja i knallröd klänning à la drottning, du Göran i svart kostym och svart uppknäppt skjorta.
Synd då att ni inte klätt upp er unge pianist i samma stil.
Men han spelade å andra sidan så där totalfritt och slängigt begåvat, som om det var världens enklaste.
Vanlig pianoklang förstås, men också syntstråkar med turbopizzicaton eller piporgel, ibland med diverse latinamerikanskt slagverk och marimbaplingande.
Men vad gjorde ni egentligen på planeringsträffen i september?
Hur var det då med självkritiken? Och nu?
Visst är Try to Remember en vacker låt och så där långsam att klangen inte grötar ihop sig.
Men ni låter ju totalt omaka ihop med helt olika timbre och röstlägen. Det blir ju ingen duett värd namnet av sådant.
Denna sång överlever trots allt rätt bra; den har tålt mycket genom åren, och du Göran har i vart fall intensiv vilja att nå mig.
Men sedan måste jag vara hård, Göran.
Alla ska inte sjunga gråtarian ur Rinaldo, inte du när du börjar med rytande tonbildning och uttalar murrkrröt furrsvinnör så fult.
Men du nyanserar sedan bättre och smyckar ut fint på gitarren i efterspelet.
Att låta som gossopran i Pie Jesu klarar du hyfsat, för högt för dig låter det som, men du nyanserar i alla fall.
Men varför, o varför Nessun dorma?
Snälla, lämna den till de få som kan konsten. En tenoraria är konst.
Att du tycker det är roligt att byta genre är ointressant för din publik.
Men all heder åt ditt gitarrspel, även så här megastort via högtalare i Villa Lobos e-mollpreludium.
Snyggt och stilrent!
Och Arja, även du måste fundera.
Sibelius julsång, visst, gärna som i går på finska.
Och på spanska spred du glöd och glädje i chilenska sången Christo ya nació med rytm och musikalitet.
Men varför falska poser och begravningsmörker i Ave Maria av Bach Gounod, när din röst bara låter ostadig och nerpressad i källarvalven?
Helt annan äkthet får du när du enkelt berättar om allt du vill tacka livet för.
Med tystnad förbigås lämpligen O helga natt och Panis angelicus.
Kören Baltic Harmony ska däremot berömmas för sin insats, åtminstone de inledande egna sångerna, stilrena och balanserade.
Med vänliga hälsningar.
Så jobbar vi med nyheter