Var rädd om dem du älskar
Hon fick sin frihet, prövade sina vingar. Men hon upptäckte snart att vingarna inte bar, och världen den var så stor, så stor och fylld av faror. Hon ville inte längre ha sin frihet. Hon längtade efter att få sitta i sin bur, och veta att husse skulle beskydda henne, och älska henne. Så hon flög dit hjärtat ledde henne. Hon flög hem igen.
Men buren den var stängd, och däri satt någon annan och putsade sina bländvita fjädrar. Den lilla fågeln blev förtvivlad. Hon kvittrade och kvittrade, men ingen hörde henne, husse brydde sig inte längre. Trots att hon fått allt som hon önskat sig, så ville hon bara ha det som hon hade från början.
Tiden gick, den lilla fågeln satt kvar på fönsterblecket och sjöng. Hoppades att han skulle höra henne, längtade efter hans mjuka händer.
Men ingen husse kom och räddade henne, han satt inne i sitt hus och såg på den lilla fågeln, tårar smekte hans kinder. Men han öppnade inte fönstret. Alltför sårad och stolt tyckte han att hon fick skylla sig själv.
Och när vintern till sist lade sin frost på hennes vingar, så var hon död sedan länge.
Så han öppnade fönstret, tog upp henne, och höll henne i sina händer. Men det var för sent, det lilla hjärtat som en gång brunnit så hett av kärlek, kärlek till honom, var så stilla, så tyst. Han hade gett henne vad hon förtjänade, och samtidigt hade stoltheten även krossat hans eget hjärta.
Det var en gång en liten fågel, som satt i en vacker vit bur. Hon hade allt hon skulle ha kunnat önska sig: trygghet och kärlek.
Det ligger i människornas natur att tro att gräset är grönare på andra sidan, och att inte uppskatta det vi har förrän vi har förlorat det. Varför måste det vara så? Är det så svårt att bara öppna sina ögon och se, se allt man har att vara lycklig för? Det verkar så.
När ett vänligt ord, en kram från någon som står våra hjärtan nära finns så nära till hands, och betyder så ofantligt mycket, varför tvekar vi då? Att sträcka ut en hand, och vidröra någon på djupet ger inga läskiga biverkningar.
Var inte allergisk mot ömhet, det är ju så underbart att älska. Och då talar jag inte bara om klassisk kärlek, utan om allt som betyder mycket; vänner, föräldrar, vårens första tussilago. Allt detta är lyckan i mitt liv. Och lycka är för mig detsamma som att älska.
Jag är tacksam för varje dag som jag får tillbringa med mina underbara vänner. Jag försöker säga det till dem ofta, och jag hoppas att de förstår att de är glädjen, och det som betyder mest i mitt liv.
Så nu när solen har börjat titta fram och tina upp omgivningen så börjar det även bli dags att vi även låter den tina upp oss själva. Så ta en stund i morgon bitti, tänk över vilka människor som du känner gör ditt liv rikare, och gå sedan ut och säg det till dem. Gör du inte det så kommer det, någon gång, nämligen tyvärr att vara för sent.
Så jobbar vi med nyheter