Värd att se en gång till

Premiär brukar nämnas med hatkärlek. Drömmar om framgång brukar då kämpa med helspända nerver. Men frågan är om inte en nypremiär är värre. Då finns ett facit. Minst lika bra måste det bli.
Inte vet jag hur det kändes bakom scenen i Culturum före nypremiären i fredags. Men det såg riktigt bra ut från salongen, minst i klass med förra gången, speciellt i första akten.
Sällan tänkte jag på att det var amatörteater eller att det fanns ett tiotal som bytt roller sedan sist och några nytillkomna. Här måste ha repeterats rejält för att få till så tätt spel och högt tempo.

Markus Anglered är ingen självklar Romeo men gör i gengäld en kraftigare och naturligen tuffare Danny, dansar hyggligt och sjunger bra. En stark prestation, kort sagt!
Mattias Gasslander och Niclas Klingfeldt kompletterar sedan hamburgergänget utmärkt, rörliga sceniskt och osäkert tuffa på olika sätt. Och där har ju redan Jesper Feldt och Mattias Nordkvist mejslat ut sina roller.

Samma sak gäller flickorna. Åsa Berggren som tuperade Frenchy och Ida Ehrenkrona som Jane i pigtails passar direkt in i gänget. Sandy har Maria Karpathakis gjort till sin stora roll, från blyg viol till toppsnäcka, och sjunger nu riktigt säkert.
Och det blir svårt att efter det här se någon annan än Tina Säthers tuggummituggande, dum-osäkra bimbo i rollen som Marty.
Anna Bromee gör Rizzo svart och replikdräpande, med livsaptit men också ett ömtåligt skal. Minnesvärt! Och hennes sång hör till de allra bästa.

Ett tillskott är Christian Henrikssons slemmigt lammköttsjagande discjockey. Marcus Erngrund som beige plugghäst har också fått större svängrum. Och Carolin Stenberg tar för sig under danstävlingen.
Så nog finns det åtskilliga skäl att se Grease en gång till, en storsatsning också på kläder och effektiva scenbilder.
Diktionen kan dock bli otydlig hos vissa och sörmländskan slå igenom. Några missar tonen på ett par ställen, men alla sätter sina sånginsatser. Orkestern låter bra men man kan sakna en höjdtrumpet eller en maffig barytonsax. Ibland drunknar solosången delvis, som Dannys Ensam i kväll. Och tvärtom kan gitarr- och saxsolon dras upp mer.
Noga taget är en del nog för gamla för att gå på High School, men det tänker man sällan på. Däremot känns det nu lite fåtaligt på dansgolvet i andra akten, men det kompenseras av en rivigt sjungen och dansad version av Born to Hand Jive.

Alltså något för alla åldrar att titta på. Barn ser komiken och säkert också med beundran tuffheten hos äldre skolungdomar. Pappor och mammor får drömma sig tillbaka till sin egen skoltid och vila ögonen på flickor i baby doll och pojkar i tighta jeans.
Samtidigt är musikalen tidlös. Elever mot lärare. Tonåring mot föräldrar. Egen vilja mot gängets. Könsrollerna: Fick du henne på rygg? frågar pojkarna. Var han stilig och snygg? frågar flickorna. Växa upp, leva ut sina behov och sin oppositionslusta men också bli vuxen.
Efteråt ute på stan sågs i fredags Nyköpings mindre glamourösa sida av samma sak: röka, kröka och kräkas, mucka gräl med polisen och dra ett vrålåksvarv med brudar i baksätet.