Människor mår bra av att hjälpa. Det var äldreminister Maria Larssons (KD) kommentar till en ny rapport som visar att människor tvingas sluta arbeta för att vårda äldre anhöriga. Orsaken: att det inte finns plats på äldreboenden, enligt rapporten som två forskare gjort på uppdrag av fackförbundet Kommunal.
82 procent av dem som vårdar äldre anhöriga tycker att "det känns bra", kontrade Maria Larsson i radions P1-morgon (12/12). En nonchalant kommentar precis efter radioreportaget där en anhörigvårdare slitit ut sig totalt för att välfärden inte räckt till. Har Maria Larsson inte greppat problemet?
Säkerligen känns det bra för väldigt många att vårda och vara nära sin gamla mamma eller pappa. Det utesluter inte att samma anhöriga tvingas gå ner i arbetstid eller jobba dubbelt, att de bränner ut sig och kanske själva behöver vård. Ingen blir glad av den lösningen.
Sedan 2001 har var fjärde plats på landets äldreboenden försvunnit och det har inte kompenserats av fler hemtjänsttimmar. Uppemot 100 000 personer har gått ner i arbetstid eller helt slutat jobba för att kunna hjälpa en äldre anhörig, visar rapporten.
Det finns ett stort humanvärde i att äldre som behöver vård har god kontakt med sina nära och kära. Men en modern välfärdsstat ska inte vara beroende av klanstrukturer och släktband; den som saknar närstående som kan ge omsorg ska inte behöva vara rädd för att bli gammal.
Att anhöriga måste sluta arbeta för att ge vård leder till lägre inkomster, lägre skatteintäkter och lägre pensioner. Orsakssambanden är ett hot mot hela välfärdsapparaten.
I gårdagens P1-morgon betvivlade Maria Larsson riktigheten i siffrorna från forskarna på Stockholms universitet. Men statsminister Fredrik Reinfeldt (M) tyckte att de pekar på ett viktigt och växande samhällsproblem, rapporterade TT. Tackar för det.
Vården i Sverige ska inte bero på frivilliga insatser. Det finns därtill en tragik i att trenden i äldrevården förstärker klassklyftor och motarbetar jämställdheten: Främst lågutbildade kvinnor med lågutbildade föräldrar går ner i arbetstid för att kunna ge vård, eftersom de känner sig tvungna. De privatekonomiska följderna blir därefter.
Kristdemokraternas förtjusning i frivilligarbete och släktband blir ibland destruktiva för samhället och oss som lever och verkar i detsamma. Än en gång framstår partiets köksbordsrealism som naiv och dammig.