Nyligen efterlyste Gunnar Bäckström i SN sina räddande änglar från en trafikolycka förra sommaren.
Han hade kört ner i ett tre meter djupt dike brevid vägen och fått hela sin tunga motorcykel över sig. Ett tag trodde han att han skulle dö i den kyliga natten där i diket, med söndertrasad arm och svårt skadat ben.
– Vi kom körande på vägen och såg att det lyste från diket, säger Marcus Karlsson som tillsammans med sin sambo Emelie Johansson var först på plats vid olyckan, inte långt från Emelies mammas sommarhus i Lid.
Att de skulle stanna och titta efter var självklart, säger de, även om de förväntade sig det värsta.
– Det är klart vi var skärrade, man tänker: "bara det inte är någon som har dött". Så vi var lättade att han var vid medvetande och kunde prata, säger Emelie Johansson, som i bara shorts och linne hasade ner för den blöta branten och satte sig bland brännässlorna.
– Mc-föraren hade ringt 112 redan och hade dem i luren, så Marcus kunde ta över för att lotsa dem rätt. Men det tog en timme innan de kom. Det är inte lätt att hitta på vägarna där, säger Emelie.
Hon ville att Gunnar Bäckström skulle ligga i hennes knä för att känna sig trygg. De försökte putta bort motorcykeln från honom och hämtade hunden Pugsleys filt från bilen för att svepa om honom.
– Både jag och Marcus har första hjälpenutbildningar via jobbet. Men alla kan alltid göra något, man måste våga gripa in. Och när man väl hamnar i skarpt läge tror jag att man blir fokuserad och bara kör, säger Emelie, som tycker att det är helt galet att många sagt till dem efteråt att nog inte alla skulle ha stannat och hjälpt till på samma sätt.
– Nästa gång är det man själv som behöver hjälp, säger Marcus Karlsson.
Gunnar Bäckström, som planerar att träffa det hjälpande paret för att tacka personligen, vill gärna lyfta fram deras engagemang.
– I dessa tider när många bara stannar för att ta bilder eller titta på är det viktigt att folk vågar hjälpa till. De är föredömen.