Vården blir inte bättre för att staten tar över

Blir det bättre om de som styr vården och omsorgen sitter så långt bort som möjligt? LO:s utredningschef Irene Wennemo och LO-ekonomen Anna Fransson, vill lösa problemen i sjukvården och äldreomsorgen genom att överlåta ansvaret till staten. Det är LO:s bidrag till den så kallade ansvarsutredningen, som ska föreslå en ny maktdelning mellan stat, kommun och landsting. Att LO föreslår en socialistisk lösning är kanske inget att förvåna sig över. Men att tro att man löser problem bara genom att flytta dem från en nivå till en annan nivå, är att göra det lite för enkelt för sig.
Man måste ha respekt för den kunskap och kultur som sedan gammalt finns i ledningen för den svenska sjukvården. Att äldreomsorgen och vården är komplexa och svåra områden att hantera, är inte minst den misslyckade reformen inom äldrevården bevis för. Ädelreformen är det mest oädla som har hänt gamla och multihandikappade patienter, har någon sagt. 10 år efter reformens genomförande fungerar den fortfarande inte. Det är en reform som genomfördes av ekonomiska och politiska skäl, inte för att det skulle bli bättre för de äldre.

En sak håller vi gärna med om, den utredning som leds av landshövding Mats Svegfors kräver en förutsättningslös diskussion och analys av hur framtidens välfärd ska finansieras och organiseras.
Den analys som LO-ekonomerna gör är helt riktig. Allt fler äldre ska försörjas av allt färre. Det innebär att skatteintäkterna minskar samtidigt som behovet av pensioner, sjukvård och äldreomsorg ökar. Glesbygdskommunerna drabbas hårdast. Våra kommunala utjämningssystem är till för att ge alla rätt till en likvärdig vård varför 26 miljarder idag skyfflas runt mellan kommuner och landsting. Långa avstånd och många äldre är de viktigaste skälen till att invånarna i Pajala får mest, närmare 26 000 kronor var, i bidrag från andra kommuner i landet. Men få tror, inte ens LO:s ekonomer, att det är möjligt att låta allt mer pengar omfördelas via de kommunala utjämningssystemen.
LO-ekonomerna konstaterar att det kan bli orimliga skillnader i förutsättningarna att finansiera vården och omsorgen och drar slutsatsen att staten måste ta ansvar för driften. Men man måste kunna göra skillnad mellan finansiering och driftsansvar. Även om man behåller en skattefinansierad sjukvård, kanske i kombination med obligatoriska försäkringar, kan utförandet fortfarande ligga i kommunal regi, landstingens regi eller i privat regi. Det gäller ju att inte slänga ut barnet med badvattnet.