Varför kan inte partiernas roll förändras?

Det är ett himla liv i folkpartiet. Den kontroversielle Mauricio Rojas, avhoppande ordförande i liberalernas förnyelsegrupp, har vänt upp och ned på partiet. För när Rojas och hans förnyelsegrupp föreslår att icke-medlemmar ska kunna kandidera för folkpartiet till riksdag, landsting och kommun, rör de vid det allra heligaste i massrörelsekulturen, nämligen medlemskapet.
Efter valet 1995 tillsatte även centerpartiet en förnyelsegrupp. Bland förslagen fanns en möjlighet för partiavdelningarna att erbjuda lokalt medlemskap. De resonerade ungefär på samma sätt som Rojas att det finns många människor som vill vara med i samhällsbyggandet men som inte vill gå med i ett politiskt parti. Dagens upplysta och självständigt tänkande människor är helt enkelt inte beredda att köpa hela det åsiktspaket som partierna representerar. Förnyelsegruppen ville öppna centerpartiet för människor som vill kanalisera sitt engagemang utan att behöva bilda ett eget parti. Förslaget väckte stor oro även i centerorganisationen inte minst i partiledningen. Jag tillhörde en av de avdelningar som fick göra ett försök med lokalt medlemskap. Det gick över förväntan. Vi rekryterade ett tjugotal personer och stack till dem en papperslapp som bevis för att de tillhörde vår medlemskrets, utan att bli registrerade i partiet. Det var människor med specialkunskaper och engagerade föräldrar i förskola och skola som ville bidra och göra en insats för sig själva och andra i kommunen. Men de ville inte stödja partiet.
Råd och stöd av engagerade medborgare resulterade i konkreta initiativ som blev föremål för både debatt och beslut i kommunfullmäktige. Bland de lokala medlemmarna fanns en person med särskild lyskraft, en entreprenör med ett brinnande engagemang i skolan och i det lokala föreningslivet. Han blev förstasides-stoff i lokaltidningen genom att vinna personvalet och gå förbi alla etablerade centerpolitiker på fullmäktigelistan efter att ha gjort sin första valrörelse någonsin. Det är så demokrati ska fungera.
Det är så folkpartiets förnyelsegrupp vill att demokrati ska fungera. De vill öppna partiet för människor med en gemensam värdegrund och som vill vara med och påverka. Vad är det då i medlemskapet som är så farligt, frågar sig Helle Klein i en krönika i Aftonbladet, och ojar sig över Rojas individualiserade demokrati.
Där har vi det i ett nötskal: makten, individen och partiet. Våra politiska partier och folkrörelser är formade i det gamla industri- och massamhället. Medlemmarna är kvitton på partiernas styrka.
Kanske är det så att partierna har vant sig vid att ha monopol på den politiska makten. Förr fick man makten av folket för att representera dem i olika beslutande församlingar. Idag kanske partiernas roll borde vara den motsatta att föra ut makt från partierna till människorna.
Ända tills nyligen har vi talat om ideologiernas död. Paradoxalt nog verkar det som om partiernas värdegrund, deras samhällssyn och människosyn, blir viktigare än det konkreta partiprogrammet. Enkelt uttryckt. Medborgarna kan köpa partiernas värdegrund men är inte beredda att ge fullmakt in blanco till partiledaren.
Denna utveckling är förstås inte oproblematisk. Det vi nu ser i fp och c är nog bara början på en utveckling som vi inte vet var den slutar. Trots allt måste vi vara öppna för dessa förändringar. Det enda vi vet med säkerhet är att motsatsen inte är ett alternativ om vi vill vårda och utveckla vår demokrati.