Varje dag en njutning i Tessins anda
Dan Laurin, blockflöjter
Mayumi Kamata, cembalo
Christina Knochenhauer, sång
Bengt-Åke Lundin, piano
Ralph Edenheim, kulturhistoriker
Görel Kristina Näslund, författare
Terés Löf, piano
Torleif Thedéen, cello
Livet är kort men konsten lång. Den antika insikten är det lätt att göra till sin på Åkerö, där den sjunde kulturfestivalen avslutades i går.
Där går tiden långsammare, och där erbjuds rika möjligheter att gå ner i varv och njuta av tillvaron i Carl Gustaf Tessins anda.
Ett slott och ett äppelträd som är bortåt 250 år gamla manar ju till insikt samtidigt som varje program av årets kulturdagar haft sin lockelse med publikrekord som följd.
Helheten har imponerat, bredden har funnits där och mycket har täckts in, ibland med en djärv koppling men utan onödig splittring.
Den italienska barocken och dess inflytande tog Dan Laurin hand om i fredags eftermiddag. Det betydde stora faktakunskaper ledigt serverade plus världsklass på olika sorters blockflöjter.
Knappast en ton fel, klangrikedom, drillar, utsmyckningar, improvisationer, vibraton på viktiga långa toner, dramatisk färgning av halvtonsteg, allt fanns där inklusive oändliga rader av 16-delar som pärlband.
Rubriken Corellis vänner och fiender lovade dock mer intriger än som fanns. Corelli var ju född under goda omständigheter, fick tidigt studera och blev oerhört berömd för sina fiolsonater och concerti grossi, efterapad och pirattryckt.
Men Veracini gillade honom inte och skrev till och med om en Corelli-sonat som han ville ha den. Och just Veracini och dennes sonat i a-moll gjorde Laurin till det allra bästa, musik som överraskade i form och harmonik, plötsliga avbrott och små viloställen.
Nämnas måste också Mayumi Kamata som var en klippare på att improvisera över besiffrad bas och att läsa gamla handskrivna noter i faksimil. Och så hade hon med sig en härligt ljustklingande cembalo, en tysk kopia av en Cristofori från cirka 1720.
På kvällen var vi delvis kvar i 1600-talet när kulturvetaren Ralph Edenheim utsökt vårdat kåserade om hur slott och gårdar i Sverige fick sin färgskala under utländskt inflytande.
Till denna ordkonst passade en färgstark koppling med några smakprov på 1800-talets virtuosa koloraturarior.
Christina Knochenhauer fick kämpa lite med det allra mest omöjliga i Zerbinettas hypersvåra aria. Men desto mer tjusade hon som kvitterglad Mignon ur Ambroise Thomas opera.
Och så grep hon tag om hjärtat med sin inlevelse i Lucias vansinnesscen, alla stämningskasten, från jag darrar i varje fiber till de ömsinta kärleksorden till den älskade Edgardo. Starkt gjort och sjunget!
Bengt-Åke Lundin var en klippa på det mesta, som att få flygeln att låta som flöjt, klarinett, smeksamma stråkar och pizzikaton.
Lördagen inleddes av Görel Kristina Näslund med en kunnig exposé över den svenska äppelodlingens historia och betydelse.
Naturligtvis fick Åkerö-äpplet stå i centrum liksom Sveriges förste pomolog, Olov Enroth. Men vi fick också mängder av tips på nya sorter och goda råd om skötsel och skörd.
Kvällen sedan växte fram till en högtidsstund, inte därför att allt var perfekt utan därför att vi fick möta en ung musiker som förvisso har fantastiska meriter men som ännu är på väg och därför så spännande.
Denna kväll vann den moderna avdelningen efter paus klart. Terés Löf tog fram mängder av stämningslägen ur de sju preludierna ur Sjostakovitjs opus 34 humor och gamängeri men också något sprucket och bitterljuvt i en långsam, avbruten vals.
Bedövande stark kändes polacken Goreckis sonat opus 6 med glöd i de båda allegrosatserna som trängde sig på med mekanisk kraft, upprepningar, motoriskt hamrande, ackord i block, ofta något i stil med Prokofjevs sonater.
Och som meditativt lugnande kontrast kom treklanger à la klockor, eller av ljuset som bryts i ett prisma i Arvo Pärts Für Alina.
Söndagen med Torleif Thedéen och Bach fick självlysande kvaliteter.
Ingen spelar cellosviterna perfekt, och tur är det. Men här kom vi nära i tonbildning och gestaltning, ja allt, och denna fulländning i första och andra sviten kan man leva på länge, även med de mänskliga småfelen i den himmelskt svåra sjätte.
Vilken final!
En liten reflexion till sist dessa och andra slottskonserter skulle ibland vinna på att solisten stod eller satt på ett podium, lagom upphöjt, snubbelfritt, estetiskt och ljudlöst, så att publiken kunde se bättre.
Vad säger Sörmlands Musik
Så jobbar vi med nyheter