Världen som en spegelsal

Niklas Rådströms nya roman De svarta tangenternas planet är en fri fortsättning på Drivved från Arkadien som kom 1999. Den har en lätthet och en flyktighet i berättandet som tar sig fram i det poetiskt oväntade. Det är ofta mycket vackert, men också kontrasterande mot innehållet berättelsen om taxichauffören Holger Ekelands brokiga liv och upptåg i Stockholm.
Tiden är någon gång mellan de stora krigen. Den tiden är inte särskilt hågkommen längre, fast den färdades mot det moderna med stormsteg dröjde det gamla kvar med en irrationalitet som rymde såväl Ivar Krüger som Hermann Göring. Karl Gerhard skrev ironiska revyer och samtiden verkar knappt ha hunnit dra efter andan så var det dags för nästa vansinne.
I detta nu lever Holger Ekeland, i ett Stockholm där jazzen sprider sina blå toner från scenen och där krogar och restauranger gör sitt bästa för att efterlikna större, västliga förebilder.
Tillsammans med den danske bondfångaren Morgenstern tar sig droskförare Ekeland fram, gillrar smarta fällor för kända och lagom nyktra passagerare i natten. Verksamheten har bredd, en läkare förses honom med kokain som han distribuerar fermt. Vardagen, eller den lugnare delen av den, tillbringar han tillsammans med den troskyldiga Linnea, hon som kallas Linet.
Visserligen ser hon rakt igenom denne man utan egenskaper eller historia, men hon uthärdar och känner kanske till och med viss samhörighet. Göring vårdas på Långbro och dit åker också Holger för att besöka Sara, en ställföreträdande mor som gör allt mer obegripliga utsagor.
Episoderna rullar på, revyn har ingen annan röd tråd än att den fortskrider, därvid liknar den livet. Rådströms nya roman är inte konventionellt uppbyggd med tryggt berättande och stadig intrig. Den är en spegelsal med brutna perspektiv, undflyende identiteter och förvillande bilder.
Men den är bra. Gäckeriet fungerar, Göring får sitt pulver och Linet genomskådar allt. Och Rådström berättar något om en värld i oviss förvandling, gärna fångad i snitsiga kupletter mot en kolsvart bakgrund.
Och löjligheten och ömkligheten i Görings gestalt, innan historien låter honom spela monster, när han avgiftad och utskriven står utanför Långbros murar och gör sig redo.
Jo, det är bra och i de enskilda ögonblicken visar det hur många alternativ som alltid bjuds i en samtid. Göring hade kunnat förbli en löjlig måg till svensk adel, det finns ingen avsiktlighet i historien. Bara monstruösa krafter som slänger oss hit och dit och iscensätter katastrofer och uppbygge med samma nyckfulla sinnelag.
Alltsammans speglat i en rotlös droskförare i Stockholm och hans märkliga passagerare genom de långa, nordiska nätterna, några år strax innan trettiotalet.