Världens fattiga länderhar väntat länge nog

Regeringen, vänsterpartiet och miljöpartiet har på nytt stängt in sig på kammaren för att komma överens om vårbudgeten. Men det verkar gå trögt. Nu handlar det enbart om att fördela nedskärningar. Statens utgifter måste minska med drygt 10 miljarder kronor. För mindre än ett år sedan lovade socialdemokraterna fler reformer och höjda tak i föräldra- och sjukförsäkringen. Nu diskuterar man enligt uppgifter från Ekot inte bara svikna vallöften, utan även neddragningar av det svenska biståndet. Det är ett fattigdomsbevis om något.
1968 beslöt Sveriges riksdag enhälligt att biståndet skulle motsvara en procent av landets samlade varor och tjänster. Biståndet skulle vara en fredad zon. Trots det drabbades biståndet av kraftiga nedskärningar under den ekonomiska krisen i början och mitten av 1990-talet. Det ansågs dock bara vara tillfälligt. År efter år har riksdagen upprepat att sänkningen är tillfällig.
De senaste åren har vi gått igenom en exceptionellt stark högkonjunktur med en s-ledd regering utan att ens vara i närheten av enprocentsmålet. Att solidariteten sätts på undantag har blivit regel.

I vår ska riksdagen fatta beslut om det svenska biståndet för de kommande tre åren. Efter 10 år av neddragningar finns nu en möjlighet att leva upp till löftet om en procent i bistånd till senast år 2005. Så var det tänkt. Inför höstbudgeten år 2000 uttalade sig en majoritet i Sveriges riksdag för att biståndsnivån skulle vara återställd senast år 2005. Enprocentsmålet är med andra ord inte ett vallöfte vilket som helst. Det är en övergripande politisk utfästelse som riksdagen har ställt sig bakom.

Regeringen lär få problem inte bara med stödpartierna att få igenom en sänkning av biståndet. Centerpartiet, folkpartiet och kristdemokraterna är alla varma anhängare av enprocentmålet.
Stödet för det svenska biståndet är djupt förankrat i folkopinionen även om frågan inte har legat överst på agendan de senaste åren. Men det internationella engagemang som Irak-kriget väcker bör också kunna ge ny kraft och uppmärksamhet åt det rättmätiga kravet, att äntligen uppnå enprocentmålet.
Världens fattiga länder har väntat länge nog.