Världens folkmusik möttes i Oxelösund

Irländsk musik med Danú
Tärnan, Folkets hus, Oxelösund
Haitisk musik med Simbi
Biblioteket, Oxelösund

Saken är klar. Den här veckan slår Oxelösund alla rekord i att satsa på det som i dag kallas världsmusik.
På senare år har denna genre ökat enormt i popularitet. Alltså sång och musik med folkliga rötter, ofta med improviserade inslag, kanske nedtecknad med noter men oftast överförd genom muntlig tradition.
I Oxelösund denna vecka var det alltså fullt pådrag. Först irländskt i tisdags och praktiskt taget fullsatt på Tärnan. Sedan i går kväll lite mindre format men hyfsat med publik i biblioteket för en åttamannagrupp med dansant musik från Haiti.
Och nu denna fredag landar Hedningarna i sin nuvarande kvartettform tillsammans med nya gruppen SKLEP från Småland, och då blir det svensk folkrock.
Hittills har det irländska lockat i särklass mest. Men så var det också ett ungt och spelsuget men ändå erfaret sexmannaband som gästade, medelålder drygt tjugofem.
De kallar sig Danú efter en keltisk gudinna och hade ett bedövande tätt spel ihop som grupp.

Tjatigt kan det faktiskt bli, men aldrig har jag hört jigs och reels med sådan fart och energi, men så satt där också en virtuos på att snurra trumpinnen i högerhanden och dämpa trumskinnet på olika sätt och därmed klangen på den irländska trumman bodrán. Den ensam lät som ett helt trumset!
Sedan var han också en hejare på rörmokeri, alltså den irländska säckpipan Uilleann Pipes, där luften pumpas in med en bälg under ena armen och släpps fram ur en säck med den andra. Donnchadh Gough heter han.
Kvicksilverenergiskt bälgaspel kom från Benny McCarthy men lika snärtig var stråkhanden på fiolspelaren Oisín MacAuley. Och Tom Doorley vägrade låta sig sackas efter på sin tvärflöjt av trä. Skönt för övrigt hur flöjtens starka grundton dämpade fiolklangen åt det mjuka hållet.
Eamonn Doorley fick mest färga klangen med sin engelska bozouki, men hördes mer och gärna ihop med sången från Ciarán Ó Gealbháin, en uttrycksfull och vacker röst i sånger om kärlek och dryckesgemenskap, på engelsk dialekt och på iriska.

Från denna manliga värld kom vi i går till värme och karneval och dansglädje på Haiti. Åttamannagruppen från Göteborg har tagit namnet Simbi efter en vattengud och har på plats lärt sig av traditionsbärarna.
Sång, trummor och dans är då det äldsta, men Simbi lät oss också höra hur de lägger på elgitarr, orgel, saxofoner och elbas till en myllrande mix av rytmer och motrytmer från otaliga rassel- och slagverksinstrument, till och med visselpipa.
Färgklicken var de två flickornas snurrande och höftgungande dans, viktigast deras fina stämsång eller sång call and response. En värmande musikupplevelse!

Fride Jansson