Det var så länge sedan oxelösundaren Nicky William spelade i sina hemtrakter att det sitter långt inne för honom att minnas Festdagarna 2015. Det var då han senast spelade i Nyköping. Då hade han släppt en EP, men speciellt mycket av den finns inte med till scenen i Fåfängans trädgård under onsdagskvällen.
– Jag har inte spelat så mycket de tre senaste åren, men nu håller jag på att göra nya låtar tillsammans med den före detta sångaren i Popsicle, Andreas Mattson. Jag hoppas att skivan kan komma ut i år, säger Nicky William när han sitter på en av åskådarbänkarna och tittar på när hans artistkollegor soundcheckar.
– De nya låtarna är inte lika radiovänliga än de tidigare, som var mer pop, om man nu ska säga så. Men det är en musik som jag alltid velat göra, fortsätter William innan han går på.
Det märks att det är comeback. Han slår i huvudet i scenbygget när han går på, håller nere mellansnacken till ett minimum och erkänner utan omsvep att det är längesedan han spelat.
– Ni kanske märker att jag är nervös, mina ben skakar, berättar han för publiken, men det märks inte på sången.
Rimligtvis är Nicky Williams röst det närmsta Oxelösund någonsin kommit Johnny Cash – och det är verkligen en komplimang. ”Gudomlig röst” utbrister en av åhörarna när Williams mörka, varma stämma ljuder över trädgården.
Innehållsförteckningen han själv angett stämmer. Mindre pop, mer singer-songwriter och texter om ärlighet – eller avsaknad av den – i textrader som ”I don´t believe in my own bullshit” eller ”I made statements that´s full of shit”. En låt från förr följer fortfarande med och ”Future lovers” fungerar fortfarande bäst.
Konsertsommaren på Fåfängan började med Tarantula Waltz i ett kylslaget juni och avslutas med Peter Morén under en varmare – men betydligt blötare augustikväll. Och av de konserter som SN:s recensent sett mellan syrenbuskarna framför trädgårdsscenen det här året är det ganska lätt att sätta betyg. Peter Morén tar hem första pris. Det märks att han turnerat runt i världen tillsammans med de andra i bandet Peter, Bjorn and John– och varför de har fått göra det.
Tuggummirefränger varvas med verser där svärtan skiner igenom. Som smekmånadslåten ”Capri, Cannes och Brighton” där miljöförstöringen runt Medelhavet krackelerar i vykortet från semestern med oändliga horisonter och en molnfri himmel.
Morén får sina gitarren att låta som en halv orkester och han och basisten Andreas Nordells samspel känns både genuint och avslappnat.
”Jag har alltid haft lätt för att gråta, men ibland måste man lägga band...”
De två får ta om första versen på en av låtarna tre gånger tills Peter sprättar upp ett skivomslag för att hitta texten till den – och kommer undan med det utan att det känns ett dugg konstigt. Snarare tvärtom.