Varm revy som vill väl
I praktiken betyder det att den svenska välfärden (den som enligt Kent Andersson tog hundra år att bygga upp och tio år att riva ned) hyllas i lätt nostalgisk ton. Samt att de ständigt återkommande måltavlorna är giriga företagare, EU, bolagsflyttar, företagsnedläggningar och socialdemokratiska ministrar.
Som satir betraktat är det aningen trubbigt och förutsägbart, men det är gjort med hjärtat och publiken får gott om tillfällen att skratta.
Revyn tar sin avstamp i det löftesrika 60-talet, en tid då välfärdsdrömmen tog sig uttryck i en bättre begagnad Volvo Amazon och svensken åkte på bilutflykt med pläd i bakluckan och pepitarutig bilhjälm på huvudet.
Om revyn fortsatt på samma sätt kunde det blivit outhärdligt mycket av det-var-bättre-förr-anda, men manusförfattarna Kent Andersson och Anders Wällhed tar oss snabbt tillbaks till nutid, demonstrationer i Göteborg, störtdykande Teliaaktier och arbetsförmedlingens obegripliga aktivitetsgarantier.
Det är mer varmt än vasst, som sagt. Och det gäller även skådespeleriet. Ensemblen flirtar ohämmat med publiken och kommenterar själva den låga nivån på sina skämt. Kent Andersson flinar och blinkar konspiratoriskt mot salongen och de som sitter längst fram får finna sig i att dras in i handlingen. Vi ska alla må riktigt gôtt och omslutas av den västkustska hjärtligheten.
Och det fungerar faktiskt riktigt bra. Göteborgska ordvitsar blandas med känsliga revysånger och politiska skämt och de två och en halv timmarna går väldigt fort.
Sämst fungerar faktiskt I aftonstjärnans tid när den försöker gå utanför den varmhjärtade revystämningen. Det rasistnummer där en försåtlig tant vill förse alla lata invandrare med en snöskovel redan vid gränsen, vill sig till exempel inte alls.
Betydligt bättre går det när revyns fixstjärnor Kent Andersson och Lasse Brandeby gisslar medelålders män med makt som förträngt sitt radikala förflutna och drömmer om en ny liten fru på sisådär 22 år.
I aftonstjärnans tid är en revy som vill väl. Vi får tillfälle att känna igen oss, skratta lite åt den dumma överheten och minnas tider som varit med en lätt liten suck. Vasst nej. Men roligt ja.
Kattis Streberg
Så jobbar vi med nyheter