Värmländsk kyla i det mest ovissa av de tre OS-gulden
Man minns ju de där sommardagarna med ett nostalgiskt välbehag. Ut med alla soffkuddarna och ett gäng tunna solmadrasser och några kuddar med broderier på som farmor säkert hade tänkt att man skulle använda till annat än höjdhopp.
Det är ju så att man blir sugen igen.
Vilken fantastisk och omtumlande höjdhoppsfinal det blev. Vilken känslomässig berg- och dalbana och vilken kyla han visade till slut, Stefan Holm. Det var ett drama av en feel good-art som man ofta drömmer om, men sällan får uppleva. Synen när Holm rusade fram mot pappa Johnny med vetskapen om att den 1 460 dagar långa resan hade fått det bästa tänkbara slutet. . . Nån mer än jag som kände glädjetårarna komma då?
1 460 dagar. Det är så länge Stefan Holm har levt med OS i Aten. Ända sedan OS i Sydney för fyra år sedan. Han har tänkt på det där guldet varenda dag. Han har varit den bäste och jämnaste höjdhopparen på vägen. Han hade inte förlorat på 18 tävlingar när finalen började i går kväll.
Jag hade räknat ut honom efter de två rivningarna på 2.34. Redan innan det hade jag tvivlat. Jag tänkte att det är precis här som gränsen går, den tunna linje som stoppar många fantastiska idrottskvinnor- och män från att bli eviga hjältar. Jag trodde att Stefan Holm skulle vika sig och krossas under OS-trycket och jag led med denna sympatiska värmlänning som jag konstigt nog hade lite svårt för de första åren.
Att resa sig i det läget och sedan klara 2.36 i första försöket det var. . . är! makalöst stort.
Det blir liksom inte sämre av att Stefan Holm är en idrottare av en typ som egentligen inte finns längre. Fråga Håkan Öberg i Nyköpings BIS. När Bissarna skulle ha invigningstävling i den nya friidrottshallen i vintras var Stefan Holm den ende av stjärnorna som kunde tänka sig att komma och knappt ta betalt för det.
De andra har agenter och ska ha stora gager. Det har vi inte råd med. Men Stefan Holm kommer gärna till de mindre tävlingarna. Han känner att han vill betala tillbaka till friidrotten, förklarade Håkan Öberg som till sist fick genomföra tävlingen utan Stefan Holm men det hade sina orsaker och det var inte det som var poängen här.
Det är inte det att Olsson och Bergqvist och de andra inte ska ha betalt. Det är inte alls det. Det är mest bara lite. . . eh. . . gulligt att sådana som Holm fortfarande finns.
Det var en svettig söndag som egentligen började redan på lördagskvällen med Carolina Klüft och överraskningen Mustafa Mohamed. Sen kom Waldner, Baryard, BissarnaVasalund, ÖrebroElfsborg, Holm och den fenomenale Christian Olsson. Så mycket engagemang, så mycket nagelbitande. Så fantastiskt, så förskräckligt jobbigt. Nånstans där går väl gränsen för vad man pallar med.
Ett tag kändes det som den gick redan vid J-O. Men förlusten i semifinalen ändrar inte på något. Waldner är The Man, nu och i evighet, amen.
Jag undrar hur Jalle Lorensson i Wilmer X mådde igår. Han har berättat hur totalt han kan gå upp i en match. En gällde en Davis Cup-final eller om det var en semifinal mot Frankrike och Nicklas Kulti spelade med svår kramp men vägrade i det längsta att förlora i den avgörande matchen. När allt var över fann Janne Lorensson sig själv inrullad i mattan framför tevesoffan, bara ytterst vagt medveten om världen omkring.
Så jobbar vi med nyheter