Vårt behov av en fiende
När det klickade i telefonluren hemma visste man att någon lyssnade. Nyköpingskonstnären Alexis Oyolas mamma är från Sovjetunionen och han är övertygad om att familjen var övervakad hela barndomen. Nu bearbetar han upplevelserna i sina videoinstallationer på Konsthallen i Nyköping.
Pappa fick jobb på Studsvik ganska snart efter att vi flytt till Sverige och han har berättat att hans post ofta öppnades och att han såg att folk varit inne i hans dator, berättar Alexis Oyola.
Han har skrivit till Säpo och krävt svar på om familjen övervakades av politiska skäl. Utdrag ur deras brev visar han nu i Konsthallen. Säpo vill inte avslöja om familjen Oyola utsatts för avlyssning. Om de svarar finns risken att framtida verksamhet skadas.
Videoinstallationen Making the enemy visar en svart telefon (Vår telefon lät aldrig som andras. Det klickade alltid någon sekund efter att man lyft luren.) och en artikel ur Södermanlands Nyheter från 1981 där Alexis föräldrar berättar om sitt nya liv i Sverige.
Till detta läser Alexis en entonigt mässande dikt som vänder och vrider på ord som pappa, fiende, säkerhet, nation och avlyssnar. Mamma ryska blir mamma risk.
Jag är inte paranoid, försäkrar Alexis lugnt men bestämt. Jag har själv inte blivit utsatt för någonting. Det är mina föräldrar som är offren. Själv förstod jag inte vad som hänt förrän i vuxen ålder.
Utställningens titel Making the enemy anspelar på nationernas behov av att skapa en yttre fiende. Under kalla kriget var det Sovjetunionen som väst fruktade.
Numera, särskilt efter 11 september, är det muslimer som utpekas som fiender.
Och det här är ingenting som vi i Sverige styr över. Det är helt och håller bestämt av USA, säger Alexis.
Vår syn på barn, är ett annat tema som Alexis uppmärksammar i sina videoverk. I Konsthallen visar han skolelever bakom galler och en installation där mamma, pappa, barn lever långt ifrån varandra i ett litet dockskåp med Kungen och Silvia i guldram på väggen.
Barn är inte prioriterade i dagens samhälle. Undervisningen är sämre, klasserna större och maxtaxan gör att man kan ha barn på dagis hur många timmar som helst. Effekterna av den politiken ser vi inte i dag, utan om tio år, säger Alexis som hoppas att hans utställning ska kunna inspirera till politiskt engagemang.
Alexis har tidigare provat på allt från måleri och grafik till skulptur och installationer. Men videokonsten är unik för att den ger honom möjlighet att också jobba med ljud.
Innan jag började måla sysslade jag mycket med musik. När man tillför ljud tillför man verkligen något extra. Jag vill skapa en suggestiv poetisk känsla. När man tittar på mina videoinstallationer ska man helst känna att man förflyttas till en annan värld. Det betyder inte att det behöver vara så stort och dramatiskt. Det får gärna vara lågmält istället.
Nu drömmer Alexis om att få jobba med spelfilm.
Men då menar jag spelfilm som har stort utrymme för ett konstnärligt berättarspråk. Annars är det inte intressant.
Kattis Streberg
Så jobbar vi med nyheter