Velvet Breeze en vindsom kan växa till en orkan
Faktum är att bandet på nysläppta debutplattan Gothic Tales slits mellan två poler. En sida vill släppa loss för fullt och låta blastbeatsen rulla. En annan är mer kontrollerad och håller tyvärr tillbaka energin.
Gitarrerna är skönt distade och hårda. Uppbackade av trummor som kanske lite för ofta bara används till att hålla takten.
Viola Larsson spelar ett stämningsbyggande klaviatur som ligger som en kall kår bredvid de tyngre stränginstrumenten.
Musiken är stundtals riktigt bra och nyanserad här finns både energi och vilja.
Tyvärr håller inte sångaren, gitarristen och låtskrivaren Timo Pippos röst att axla det ansvar en vokalist har. Hans uppgift är att servera musiken på ett silverfat och göra den aptitlig. För Velvet Breeze blir sången ett ok som musiken släpar på. Pippo borde lufta strupen och släppa ut tonerna ordentligt.
Många av låtarna på Gothic Tales är skapade av känslig hand. I några av spåren slår dödsmetallen igenom. Grymma och djupa avgrundsvrål får full frihet och plötsligt slår voltmätaren i taket.
Rocken får helt enkelt rolla och Velvet Breeze är som bäst. Mer sådant och plattan Gothic Tales skulle vara riktigt bra.
I låtar som Lagrima och Tequila Sunrise härjar demonerna fritt, det är ett skönt mangel och som lyssnare vill man ha mer.
En sista sak, bra rockmusik skapas genom tyngda känslor, ilska och energi. Pippo avslöjar i Youth of Inspiration att han levt hela sitt liv i misär och frågar lyssnaren vad den tänker göra åt det. Ingenting naturligtvis!
Fortsätt att lida och ge oss en riktig urladdning på nästa skiva.
Så jobbar vi med nyheter