Vem vet vilken väg livets buss tar

Jag vet vad jag hoppas på, vad som ligger på andra plats, tredje plats och så vidare. Men eftersom jag inte vet om jag kommer att duga till något av dessa arbeten när jag är vuxen, eller om jag ens kommer att ha samma vilja att genomföra dem då, så har jag nu ingen aning om vad jag ska ta mig till med mitt liv.

Jag är säker på att det är många därute som känner som jag. Nu går man denna utbildning, sen blir man tjugosju och kommer plötsligt på att man vill bli bilmekaniker, vad gör man då? Repeterar tre år av sitt liv, och gör de redan gångna åren helt värdelösa och bara slöseri med tid? Eller stannar man kvar i det yrke man redan har valt, hoppas att glöden för detta kommer tillbaka, och fortsätter en längre utbildning med oanade konsekvenser?

Hur man än gör finns inga rätta svar. Jag kommer aldrig att få veta att jag skulle tröttna på att vara bilmekaniker efter två minuter om jag fortsätter att läsa, precis som jag aldrig kommer att få reda på om jag klarar av sju år extra medicinstudier om jag väljer att bli bilmekaniker.
Vad ska man då välja, funkar det hela om man bara drar lott eller måste man verkligen tänka igenom alla för- och nackdelar med båda valen?

Sen är ju livet så fullt av oväntade överraskningar, som gör att man helt måste byta bana. Jag menar, jag kan väl inte fortsätta min karriär som neurolog om jag råkar kapa tummen i en hemsk träslöjdsolycka. Lika lite som jag kan bli
ballerina med en fot för lite.
Men om framtiden, eller ödet kanske jag ska säga, inte ens låter oss fortsätta med våra redan tagna beslut och drömmar, hur i hela världen ska man då någonsin kunna besluta sig? Visst, man kanske kan fortsätta på en annan bana, byta spår om och om igen tills ödet slutligen slutar att jävlas med en. Men hur länge orkar man, när ger man upp?

Men sen kan man ju fråga sig om det inte är detta som är hela styrkraften med livet. Jag vet själv att man kan gå i skolan och tänka på hur skönt det skulle vara att bara sätta sig på en buss och åka bort, utan att veta vart. Bara resa ifrån allt och alla. Att åka buss, utan att veta sluthållplatsen. Liknar inte det livets bana lite grann? Är det kanske just därför vi fortsätter att försöka, för att vi vill bli överraskade i slutet? Råka ut för något oväntat och häftigt, en helt ändra bana. Som på bussen, bara ta allt som det kommer utan att
oroas. Man kan kanske oroas vid ett senare stadium, när
bussen fått punktering eller så. Fast i bästa fall så finns ju där en bilmekaniker som är villig att hjälpa busschauffören i alla knepiga situationer.

Men vad som än väntar i framtiden hoppas jag att vissa saker inte ändras. Jag hoppas att jag får sitta där på bussen, omringad av mina vänner och min familj. Åka på ett äventyr över berg och genom dalar tillsammans med dessa människor. Ibland kanske bussen får motorstopp, då går vi alla ut och puttar den upp för backarna. Det viktigaste för mig är i alla fall att vi gör det tillsammans, sedan får bussen åka åt vilket håll den vill, så länge vi kommer fram någonstans på slutet.