Vetenskap på villovägar
Det började med att Maja Hagerman blev nyfiken på ordet german. Idén väcktes att skriva en bok om den svenska rasideologins historia. Snart upptäckte Maja Hagerman att det fanns massor att berätta och hennes bok blev dubbelt så tjock som det var tänkt.
Och så här efteråt är det faktiskt lätt att fnissa åt de galna idéerna om svenskarna som ett extra rasrent folkslag, hotade av bland annat finnar (!). Men man sätter skrattet i halsen när Maja Hagerman påminner om hur nära i tiden galenskaperna ligger.
1922 bildades Statens Rasbiologiska Institut, ett beslut som alla riksdagspartier var ense om. Det ansågs viktigt att man just i Sverige forskade om rasernas uppkomst och renhet. Det är bara 80 år sedan. På den tiden fanns de här idéerna i varenda skolbok och uppslagsverk.
Teoribyggena var fantastiska. Eftersom Sverige var en geografisk avkrok ansågs den särskilt fina germanska rasen ha överlevt just här. Rasrenhet var ett centralt begrepp och det stora hotet var rasblandning.
Det fanns massor av historiker som skrev de mest tossiga saker. Folk var helt fixerade vid det här med härkomst i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, berättar Maja Hagerman.
I Sverige kopplades historia och naturvetenskap ihop på ett extra olyckligt sätt. Anders Retzius, som var rektor på Karolinska Institutet, lanserade i mitten på 1800-talet sin teori om två slags mänskliga raser: långskallar (germaner) och kortskallar. Hans skallmätningar och matematiska uträkningar gjorde succé runt om i världen, bland annat hos tyskarna som enligt Retzius var ett folkslag i biologisk upplösning.
Märkligt nog har inte historikerna intresserat sig så mycket för det här svenska bidraget till rasismens idéhistoria, säger Maja Hagerman.
Att så lite skrivits om en så viktig men pinsam epok i den svenska vetenskapshistorien fick Maja Hagerman att själv börja nästla sig bakåt i historien.
Jag upptäckte att de här tankarna har långa rötter, säger Maja Hagerman och berättar att idéerna om det rasrena Norden fanns i Romarriket redan kring år 0 men också går igen hos bland andra Linné.
Nya intressanta forskningsspår gjorde att boken Det rena landet som var tänkt att bli sisådär 250 sidor tjock växte till det dubbla.
Det finns mycket kvar att upptäcka i den här frågan. Jag har försökt sätta ljudet på sådant som man borde utforska lite närmare, som till exempel svenskarnas roll i den internationella rasismens idéhistoria.
Däremot tycker inte Maja Hagerman att man ska moralisera så mycket över gångna tiders vetenskapsmän och deras irrläror, snarare lära sig av dem.
Förhoppningsvis kan min bok bidra till diskussionen om vad svenskhet egentligen är. Vi måste fundera på vad vi egentligen menar med att vi är svenskar. Den gamla rasbiologiska definitionen ställer vi inte upp på längre, men vi har inte gjort upp med den på allvar så den ligger ändå kvar och skvalpar i bakgrunden.
Så jobbar vi med nyheter