När jag åker iväg till Stockholm eller någon annan stad brukar jag passa på att åka kollektivt. Dels för att jag ska slippa köra bil så mycket och dels för att det ska vara bra för miljön. Oftast är det rätt trevligt, man hinner sova en stund, eller kanske inhandla julklappar via mobilen. Ibland sitter man bredvid någon trevlig person som man kan byta några ord med.
Ibland händer helt andra saker.
Som häromsistens. Jag satt i god ro och åt min smörgås på centralen i Stockholm för att ta tåget hem. Det hade varit en lång dag och allra helst hade jag velat teleportera mig hem. (Tyvärr är ju inte teleportören uppfunnen än.) Plötsligt dimper ett par i min egen ålder ner, ja nästan i mitt knä och på självaste smörgåsen. Sen hånglas det med händer innanför tröjor och smaskande ljud. Samtidigt som jag sitter ungefär två centimeter ifrån dem.
Rakt över mig sitter en tonårstjej som ser ut som en fågelholk och bredvid mig skruvar en kille i medelåldern på sig. Själv sitter jag helt förvånad och funderar direkt konspiratoriskt om det är för att de vill att jag ska flytta på mig så de får en plats till att sitta på?
Som tur var rullade tåget in då och jag kunde fly fältet med funderingen: Hur mycket får man egentligen hångla offentligt en söndagseftermiddag?
Såhär två månader efter Magdalena Ribbings bortgång, så saknar jag henne. Hon hade kunnat ge ett bra svar på min fråga kring vett och etikett i väntsalar.