Inne i den fortfarande varma ugnen ligger askan efter en häst som avlivades dagen innan vårt besök. Det som finns kvar får plats i en vit liten askkista.
Så mycket mer är det inte, liv och död.
Men för paret Ingela Adolfsson och Tomas Öhrling så är det vägen dit som är viktig.
Det var Ingela, som är legitimerad djursjukskötare och klinikchef på en smådjursklinik, som kom på det här med att starta ett krematorium utanför Ålberga. Ett av några få i landet som tar emot hästar för övrigt.
– Vi hade problem med vad vi skulle göra när våra egna hästar dog och insåg senare att fler hade samma problem som vi, säger Tomas.
Efter att ha gjort som många andra gör, kontaktat Lantbrukstjänst och sett sin vän hissas upp i en container med en lyftkran med vetskapen att kroppen sedan mals ned tillsammans med många andras kroppar för att till sist hamna på värmeverket, var det inget som de ville vara med om igen.
– Det är ju väldigt personligt, men för mig kändes det inte okej. De gör ett jättebra jobb, men det passar inte alla. Mentalt vet jag att det bara är en kropp, men det är inte lätt att se den där kroppen lyftas, säger Ingela fortfarande med en hel del känslor i rösten.
Så efter ett och ett halvt år med pappersarbete, hantering av protester från fastighetsgrannar och iordningsställande av ugn och mottagningsrum, öppnade djurkrematoriet sina portar i slutet av 2014. På kort tid, och utan någon egentligen marknadsföring har parets affärsidé vuxit. Så pass mycket att de får tacka nej till jobb och nu överväger att växa ytterligare. Men då krävs troligtvis att de får trappa ned sina andra karriärer, Tomas är grafisk formgivare och Ingela jobbar som sagt som legitimerad djursjukskötare.
Att kunderna tycker om företagets upplägg är helt klart. Tomas berättar om en hästägare som åkte ända från Östersund för att få sin häst kremerad hos dem.
– Och då åkte hon ändå förbi ett annat krematorium på vägen, vilket jag påpekade, men hon ville bestämt att vi skulle hjälpa henne, säger han.
Det kan vara de små detaljerna som avgör. Tomas, som är den som brukar åka ut och hämta hästarna, berättar att han värmer händerna i bilens värmeutblås före besöket så att han kan möta kunderna med ett varmt handslag.
– De brukar vara nervösa, ledsna och till och med chockade. Axlarna sitter uppe vid öronen och ett varmt och tryggt handslag gör att de sänks något.
Sedan går han igenom precis vad som kommer att hända. Företaget erbjuder även avlivning, men det går bra att hästägarna tar hjälp av sin egen veterinär också.
– Och sen gäller det att ta det lugnt. Vi har ingen panik och det är något vi är noga med att poängtera, snarare att förmedla ett lugn. Vi stänger av våra mobiltelefoner och fokuserar på djur och djurägare och ägnar hundra procent på dem för att kunna utföra ett så bra uppdrag vi bara kan. Det kan ta en timme eller tre, det är helt upp till kunden. Ibland hamnar vi vid fikabordet och tittar i fotoalbum. Många har ett behov av att prata av sig, andra vill bara säga hejdå, säger Tomas.
– Människor vill ta adjö till sina älskade djur på olika sätt. Ibland hämtar vi hästar som är täckta av blommor, ibland vill ägarna inte vara med vid avlivningen men vill komma tillbaka och se att deras djur verkligen är döda, säger Ingela.
– Vi är som begravningsentreprenörer men för djuren, säger Tomas.
Man skulle kunna tänka sig att det bara är hundar, katter och hästar som tas om hand på sådant här sätt, men Tomas och Ingela har hjälpt grisar, getter, får och till och med en kamel på den sista resan.
I krematoriet finns två ugnar. Den stora hästugnen, som även används för samkremering av smådjur, samt den lilla ugnen som används för separatkremering av smådjur. I huvudkammaren är det 800–1000 grader varmt.
– Där sker själva förbränningen. Kammaren har fyra brännare och där blir det rökutveckling och lukt. Lukten och röken går sedan vidare upp i efterbrännkammaren, som fungerar som en katalysator på en bil. Den har en egen brännare och håller drygt 850 grader. Där förbränns rök och lukt igen så det enda som ses komma upp ur skorstenen är flimrande värme. Ibland kan det komma vita dimslöjor, men det beror på kondensen, säger Tomas
Det blir inga lukter?
– Nej, det luktar varmt. Det är ju samma teknik som på människo-
krematorier inne i städerna.
Det tar mellan sex och åtta timmar att förbränna en häst och en halvtimme för en katt om separatugnen redan är varm.
Efter kremeringen mals den grova askan ned till mer finfördelat material, paret använder en kvarn som använts för människo-aska. Den separata askan läggs därefter i urnor, vanliga i trä eller formpressad träfiberurnor med gravyr. Hästskor, gamla koppel, eller vad som nu följt med djuret in i ugnen plockas bort. Kunden kommer sedan och hämtar askan, eller får den fraktad till sig. En del vill inte ha den tillbaka alls. Då lämnas askan till en askanläggning i Upplands Bro, som Ett värdigt slut samarbetar med.
– Där sprids askan på åkrar och blir till bra gödning, säger Tomas. Planer finns att inom kort anlägga en minneslund på den ägda marken.