Inför Sveriges avslutande gruppspelsmatch i VM intervjuade jag en Nyköpingsfamilj som hejade på motståndarna, Mexiko. Sergio Guillen, en i den stora, härliga, för dagen grönklädda familjen, sa då något som tog fäste i mig. Han berättade att trots att många i Mexiko har det kämpigt så glömmer de bort allt annat när landslaget spelar. “Fotbollen förenar; den är lika med kärlek och passion”, sa han.
Jag har en liknande upplevelse själv. I höstas bodde jag ett par månader i västafrikanska Burkina Faso. Kvällen efter att Sverige slagit ut Italien och kvalificerat sig för VM kvalspelade Burkina Faso mot Kap Verde. Jag och min flickvän var på plats, tillsammans med ett gäng burkinska vänner. Där blev det rörande tydligt, hur fotboll får människor att skärma av för en liten stund. Också i Burkina Faso, ett av världens fattigaste länder, får idrott människor att jubla, förfäras, dansa och skrika. Publiken i Ouagadougou är minst lika fängslad som åskådarna på Friends eller Tele 2.
Under själva Mexiko-matchen rapporterade jag för SN:s räkning från storbildssändningen vid Tovastugan i Nyköping. Efter att Andreas Granqvist resolut skjutit in 2-0 från straffpunkten skanderade publiken den klassiska ramsan: “Vi är svenska fans allihopa!”. Det ligger något väldigt fint i det där sista ordet. Allihopa. Där görs ingen gallring. Avsändaren, den som sjunger, bara antar att vi är svenska fans. Allihopa. För fotboll förenar, som Sergio sa.