En gång i tiden bodde jag på centrala Hisingen i Göteborg. Detta var för tio år sedan, strax innan gentrifieringsvågorna började svepa över nejden och lämna inglasade balkonger och ekologiska hamburgare i sina spår. I folkmun kallades området något i stil med "gyllene triangeln", minns jag – ett litet område väster om Backaplan som just då var det brottstätaste i hela Västsverige.
Ändå promenerade jag. Överallt, hela tiden, eftersom jag var ung och studentfattig och helt enkelt gillade att gå. Om det var dumdristigt vet jag inte. Det hände mig i alla fall aldrig någonting.
I Sörmland är vi räddast för brott i hela Sverige och i Trosa erbjuds promenadsällskap till mörkrädda. Inget ont om initiativet, och inget ont om oron. Risken att utsättas för brott är förstås en realitet på samma sätt som risken för att få cancer, skadas i trafiken eller dödas genom ett fall (fortfarande den olyckstyp som leder till flest dödsfall och sjukhusbesök).
Ändå måste vi ju fortsätta. Fortsätta promenera hem genom sommarnatten, fortsätta göra sådant som eventuellt kan vara cancerframkallande, fortsätta transportera oss dit vi ska, fortsätta titta på utsikter, fortsätta leva.
Tror jag. Självklart ska vi alla vara rädda om oss själva (och varandra), men jag tror att vi slår in på fel spår när vi stänger in oss och låter rädslan få sitt eget liv.
TROSA- OCH KULTURREPORTER hanna.svensson@sn.se 0155-767 28