Victoria dribblade sig in i en ny tid
Det är inte det sämsta för ett litet samhälle, att förknippas med en fotbollsspelare som blivit en av världens bästa.
Jag ska inte låtsas; jag har sannerligen inte varit den bästa på att följa det svenska damlandslaget i fotboll men just Victoria Svensson har jag haft koll på ända sedan jag såg henne i en inomhusturnering för en herrans massa år sedan. Hon var nybliven tonåring och spelade i en alldeles för stor och alldeles för grön tröja och hon mötte tjejer som var flera år äldre.
Victoria Svensson dribblade motståndarlagen sönder och samman helt på egen hand.
Det kan ha varit 13 år sedan och faktiskt kunde det då räcka med att ha en enda superduktig spelare i laget.
En ny tid är här, som alltid.
Det svenska damlandslaget spelar final i VM och då hamnar herrlandslaget i skuggan så att man numera säger herrlandslaget och inte bara landslaget. Det är nytt.
Damfotbollen har utvecklats på ett sådant sätt att det i dag inte räcker med några få spelare som kan dribbla - för motståndarna har skaffat sig spelartyper som kan heta Frida Östberg och ha en mental tuffhet som kan få bilar att stanna. Det är om inte sprillans nytt så i alla fall modernt.
I en av de stora tidningarna frågar dom Victoria Svensson vad hon saknar där borta i USA och hon svarar: "Svensk mat. Stark wok och sånt". Den är billig, men okej: att wok är svensk mat är också nytt.
Däremot är inte mediernas sätt att bevaka så nytt som man kan tro.
Jag är inte säker på att man hade frågat Fredrik Ljungberg eller Zlatan Ibrahimovic om de har hemlängtan eller vilken typ av mat de saknar mest efter tre veckor i USA - med tre dagar kvar till en final i ett världsmästerskap i världens största idrott.
Man hade aldrig sagt "väl kämpat" när det svenska landslaget i herrfotboll just hade förlorat en öppningsmatch i ett VM. Men det var vad man gjorde i TV efter Sveriges förlust mot USA för ett par veckor sedan. Sanningen var ju att Sverige såg skitsegt ut.
Jag har dessa dagar hört människor tävla i att säga att det är på tiden att damfotbollen tas på allvar, men jag vet inte om vi faktiskt är där eller om vi håller på att drunkna i någon form av politisk korrekthet.
Jag säger bara att det kan vara skillnad på uppmärksamhet och uppmärksamhet.
Kanske ska man mest bara vara glad över att det finns spelare som Victoria Svensson och att tusentals unga svenska tjejer de här veckorna har fått alldeles egna förebilder att se upp till.
Victoria Svensson blir skitförbannad om någon säger "väl kämpat" till henne efter en förlorad VM-final, det är vad jag tror och hoppas.
Å andra sidan: minns ni när Agne Jälevik intervjuade Tommy Svensson efter en VM-kvalmatch mot Frankrike för några år sedan?
- Grattis, Tommy Svensson!
- Till vaddå, vi förlorade ju.
- Ja, men ni spelade ju så bra.
Så jobbar vi med nyheter