Trollunge, är det ett efternamn du skulle vilja klistra på din brevlåda? Namnet dyker upp som förslag när jag klickar mig runt på Patent- och registreringsverkets namnbytartjänst, sidan är bra att hänga på om man behöver få sig ett gott skratt. Men vi borde glömma såväl skogstokiga namn som Patent- och registreringsverket när det handlar om efternamn. Det tycker i alla fall namnlagskommittén som i går la fram förslag på ny namnlag. På flera punkter är reglerna mer liberala än dagens – vi vill ge större möjlighet för folk att välja vad de ska heta, skrev kommitténs ordförande Olle Abrahamsson i DN (28/5).
Däremot blir språkprövningen hårdare; Trollunge skulle antagligen gallras ut som en pinsamhet för språkekvilibristers eventuella avkommor. Man ska inte heller få fiska upp ett namn från en utdöd adelsskäkt. Inte för att skydda de blåblodiga utan för att kulturarvet ska vårdas.
På flera punkter har kommittén bra förslag. Men på en punkt blir man mörkrädd, inte minst eftersom kommittén består av ledamöter från samtliga riksdagspartier. Det ska vara fritt fram att byta till ett efternamn som minst 2 000 personer redan har lyder förslaget, och en av anledningarna är integrationspolitisk. Personer med svenskklingande namn har 50 procent större chans att kallas till jobbintervju, enligt en studie från Lunds universitet som Olle Abrahamsson hänvisade till under pressträffen i Rosenbad i går. För att fler icke-svennar ska få jobb borde fler få ta sig ett svennigare namn, resonerar kommittén.
Visst är det frestande att låta folk byta namn om det på ett smidigt sätt skulle kunna öka rättvisan och minska segregationen. Men Lundaforskaren Rickard Karlssons studie påvisar diskriminering och fördomar som kan krossa människors drömmar. Om lagstiftaren anpassar sig till de odemokratiska strukturerna signalerar det att Muratspahic eller Malik är knepiga efternamn. Nästa tur i människors tankegångar kan bli att "invandrare skylla sig själva" om de inte byter namn och "anpassar sig till det svenska samhället".
Integrationsargumentet kan tyckas pyttigt men principen är viktig och den parlamentariska kommitténs tankemönster bör utmanas. Det är aldrig okej att samhället anpassar sig till förtryckande strukturer. Det är sjukdomen som bör behandlas när symtomen ger sig till känna.