Vidrigt helt enkelt

De fyra skådespelarna spelar tillsammans upp hur tre homosexuella män går en fruktansvärd och brutal död till mötes. En i Laramie, USA, en i Göteborg och en i Sörmländska Katrineholm. Alla på grund av sin sexuella läggning.
Pjäsen är baserad på en bok med samma namn, skriven av Johan Hilton, och fallen som gestaltas är särskilt utvalda verkliga händelser.
Att en scen berättar om mordet på Johan Pettersson, som försvann från Statt i Katrineholm en kväll år 2002 och senare hittades misshandlad till döds, ger en obehaglig medvetenhet om hur nära liknande hatbrott finns. Det kan rent av vara så att någon som kände Johan Pettersson finns i publiken.
Pjäsen gör en rivstart med mordet i USA och skådespelarna går in och ut ur olika roller. Det går snabbt och dialogen är rapp redan från början.
Till en början är det svårt att hänga med, men efter några minuters invänjning blir det lättare att förstå vem som är vem och vad som sker på scenen.
Med ögonblicksscener skildras händelsen nästan som i en thriller. Berättar gör polis, vittnen, vänner och till och med offrets mördare.
Skådespelarna tar skickligt med publiken obehagligt nära och berättar om misshandeln, om blodet och köttslamsorna på förövarens kläder.
När Peter Lorentzon, som offrets pappa, ställer sig upp vid rättegången och läser ett brev till mördaren om hur stolt han var över sin son och hur han alltid ska saknas hörs snörvlande från flera av bänkraderna.
Men det finns ingen tid att sörja, nästa mord ska avhandlas, även det på samma detaljrika sätt.
De olika händelserna delas upp av olika exempel på det som i mångas ögon betraktas som manlighet. Att inte våga visa sig svag. Som när två killar hetsar varandra och från början står och slåss på skämt. Det hela triggas snabbt upp och slutar inte, helt oväntat, med något som främst kan liknas vid ett sexuellt övergrepp. Exemplet må vara extremt, men det väcker tankar.
No tears for queers är en brutal, sorglig, berörande och provocerande pjäs. Förhoppningsvis hjälper den till att väcka debatt även utanför scenen, för sannolikt är det inte de som mest skulle behöva se pjäsen som sitter i publiken.