Alla vill bevara en levande landsbygd. Men ingen vill bidra i praktiken eller betala det lilla extra det innebär med mjölk, spannmål och kött från Sverige. Kanske är vi de sista, innan all mat kommer billigt från utlandet. Så kan man spetsa till det.
Men Vibeke Nielsen kan och vill påverka. Hon kommer från det steniga Bohuslän och har köpt en prästgård på landet i Södermanland. På mindre än en generation har där avfolkats och djurhållning upphört, åkrar vuxit igen, marker avstyckats, husen sålts till rika stadsbor. Vill vi ha det så att bara pengar styr?
Debatt borde det vara mer om detta. Och kvällen i torsdags i NK-villan slutade också med diskussion och åtskilliga kunniga inlägg med siffror och kritik mot mejerier och slakterier, som tar den stora mellanskillnaden och betalar lite till lantbrukaren.
Men riktigt glädjande var det att själva pjäsen ändå blev den stora behållningen. Ja, en överraskning att Vibeke Nielsen med sin enmansföreställning kunde gestalta så mycket, både allvar och humor, på en timme. Och att pjäsen växte och djupnade vartefter vi lade pussel av allt hon återberättade i flash-backs om tre generationers liv.
I filmade sekvenser spelade hon den åldrande grevinnan som skött gården men också varit nonchalant överklass. Parallellt spelade hon också barnbarnet till statarna, hon som gjorde en klassresa och flydde till New York och blev berömd författare.
Kanske var jag alldeles för välvilligt igenkännande, uppvuxen som jag är på landet med kor som fördes över järnvägen till sommarbete, hästar som drog självbindaren, och alla vi traktens ungar inbjudna varje jul och midsommar till Fina Tanten i herrgården på fest med läskedrycker.
Kanske överdrev hon statarnas gemenskap i arbetet, det skulle nog Ivar Lo-Johansson sagt. Men samtidigt har hon rätt och stöd av Vilhelm Moberg i det hårda kroppsarbetets glädje.
Sedan kunde man notera diskreta likheter med ”Fröken Julie” av Strindberg, kanske även ”Hedebyborna” av Delblanc. Och det är fyrtio år sedan ”Hem till byn” sändes i tv. Mer debatt alltså!