När reaktor fyra exploderade i kärnkraftverket Tjernobyl den 26 april 1986, och radioaktiva ämnen spreds med vinden över Europa, var det fortfarande mer än åtta år kvar tills Viktor Steneskog skulle födas. Han växte upp i Strängnäs, och eftersom kalla kriget var över hyste han aldrig någon särskild oro för kärnkraftens potentiellt förödande effekter.
Faktum är att han knappt kände till Tjernobylolyckan innan han 2007 knäppte på sin dator och startade det då nysläppta och väldigt omtalade spelet Call of duty 4: Modern warfare. I detta nu klassiska förstapersonsskjutarspel får soldaterna vid ett tillfälle slåss i ruinerna av Pripjat, den stad som övergavs efter katastrofen i kärnkraftverket.
‒Det var väldigt coolt. Jag blev intresserad av området och redan då bestämde jag mig för att jag ville åka dit, säger Viktor Steneskog.
Han läste på om olyckan och fascinerades av händelseförloppet, om den plötsliga evakueringen av Pripjat och av hemlighetsmakeriet som Sovjetunionen ägnat sig åt.
‒Det finns många övergivna städer, men den här är radioaktiv och det gör den extra spännande. Det gick snabbt att evakuera eftersom alla hade övat på vad de skulle göra om det blev kärnvapenkrig. Att det var en olycka på kärnkraftverket fick de inte veta då, de trodde att de skulle få komma hem igen, säger Viktor Steneskog.
Snart upptäckte han att mycket som har med Tjernobyl att göra har blivit populärkultur. Skaparna av Call of duty var inte de enda som utnyttjade den dystopiska miljön. Området, eller liknande fiktiva platser, dyker upp i många filmer och spel.
[fakta nr="3"]
Det skulle dock dröja tio år innan Viktor Steneskog gjorde slag i saken och bokade en resa till Ukraina. I februari 2017 hade han tid över och kom på att det var ett perfekt tillfälle att förverkliga sin dröm. Med ett par klick på nätet hade han bokat flyg, hotell och guider som kunde ta honom in på området. Att hitta ett resesällskap var inte lika lätt.
‒Många av mina kompisar ville åka, men det blev så kort varsel. Till slut gick min pappa Ralph med på att följa med.
[map type="google-maps" lat="51.40450320000003" long="30.05423310000003" zoom="6" view_type="roadmap" marker="true"]
På grund av den pågående Krimkrisen var säkerhetsläget på flygplatsen i Kiev ordentligt uppskruvat, och det var inte den sista kontrollen som Viktor Steneskog och hans pappa fick genomgå under sin resa. Ett område med en radie på 30 kilometer kring kärnkraftverket är avspärrat för allmänheten. Det var bara tack vare guiderna som hjälpte till att ordna specialtillstånd som Viktor Steneskog och de andra turisterna fick komma in genom säkerhetskontrollerna. Det hela är lagligt, men kostar drygt 4000 kronor per person. Då ingår dock en övernattning i en militäranläggning inom den avspärrade zonen.
Viktor Steneskog berättar att många tror att man dör bara av att komma i närheten av Tjernobyl. Men gammastrålningen i det avspärrade området är inte längre så hög att den är farlig.
‒Man utsätts för mer radioaktivitet under en flygresa. Bakgrundsstrålningen var bara lite högre än den är en dag i New York. Men det finns hot spots, platser där den är starkare.
[bild nr="5, 6, 7, 8"]
Gruppmedlemmarna bar därför med sig varsin Geigermätare så att de kunde upptäcka om de närmade sig en plats där gammastrålningen av någon anledning var högre, till exempel vid fordon som hade använts vid släckningsarbetet under olyckan. Det är också strikt förbjudet att röra vid saker inne i zonen. Överallt finns nämligen de farliga alfa- och betapartiklarna kvar. Särskilt mossan är farlig att röra, för den har absorberat radioaktivitet som en svamp.
Det finns också andra faror i zonen. Det är inte tillåtet att gå in i byggnaderna i området på grund av rasrisken. Flera byggnader har kollapsat när vatten har läckt in i väggarna och sedan frusit.
Viktor Steneskogs mål var att besöka några av platserna i spelet, och guiderna var med på noterna. De är vana vid att människor vallfärdar till denna ogästvänliga plats på grund av minnesvärda spelupplevelser. Det dröjde inte länge innan han stod på torget i Pripjat och blickade upp mot de sovjetgrå fasaderna på hotellet och konserthallen i en av de klassiska scenerna. Han anser att spelskaparna verkligen förhållit sig till verkligheten, allt var sig likt utom några detaljer.
‒Avstånden i spelet är inte så långa som de är i verkligheten. Och allt var mycket mer övervuxet. Spelskaparna fick nog skala ner på växtligheten för grafikens skull.
Vid ett tillfälle fick han och resten av gruppen besöka en fotbollsarena, men om det inte vore för de stora läktarna hade det inte gått att avgöra vad det var för en plats. Under de 30 år som gått sedan staden övergavs har naturen tagit över platsen fullständigt, berättar Viktor Steneskog.
‒Det var lite synd att det var så mycket träd, för det gjorde att det blev svårare att se var vi var. Det förstörde helhetsupplevelsen lite. En gång stod vi mellan höghusen i ett bostadsområde, men det upptäckte vi först efter en stund. Det var som vilken skogsdunge som helst, och det är nog ännu svårare att se när det är löv på träden om sommaren, säger han.
[bild nr="10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20"]
Gruppen besökte också ett badhus, ett övervuxet nöjesfält som bara använts en enda dag, ett barnhem, ett krematorium och en konstskola. Turen gick också till en gigantisk radaranläggning med tillhörande serviceanläggningar.
‒Det var ett helt samhälle en bit från Tjernobyl som den sovjetiska regeringen höll hemligt, det finns inte med på några kartor. Men guiderna berättade att resten av världen hade skaffat satelliter då så de visste ändå att det fanns, säger Viktor Steneskog.
Sovjets närvaro var tydlig vart än de än gick i zonen. På husfasaderna skvallrade hammaren och skäran om det kommunistiska styret. Skyltar hyllade Lenins ungdomsgrupper och i skolan vajade flaggor.
‒Det var lite som att besöka Sovjet. Hela området var dystert, ensamt och grått. Pripjat är en så dyster stad att det nästan blir läskigt. Även de människor som arbetar i zonen är nedstämda och de fordon som används där är gamla, som att allt har stannat i tiden, säger Viktor Steneskog.
[bild nr="22, 23, 24, 25, 26, 27, 28"]
Själva reaktorn, anledningen till att området ser ut som det gör, är djupt inkapslad i betong och övertäckt av en nybyggd skyddskåpa som ska stoppa mer radioaktivitet från att sippra ut. Viktor Steneskog och resten av gruppen fick se den utifrån.
Efter två dagar i zonen reste Viktor Steneskog och hans pappa hem till Strängnäs igen. Upplevelserna har gett honom perspektiv på saker och ting.
‒Guiderna berättade att det var 30 personer som dog för att de arbetade med att hindra reaktorn från att sjunka ner i kylaggregatet. Om de inte hade offrat sig hade hela Europa sett ut som Tjernobyl i dag. Kärnkraft är en bra och ren energikälla, så länge inget går fel. Det finns mycket säkerhetsrutiner. Samtidigt skedde ju en olycka i Fukushima, säger han.
[fakta nr="1"]
Han planerar redan att åka till Tjernobyl igen, med sina vänner den här gången. På en karta har han tittat ut några områden som han skulle vilja besöka, om guiderna bara vill ta med honom. I framtiden drömmer han också om att besöka Nordkorea för att det skulle innebära en upplevelse utöver det vanliga.
‒Jag är så trött på solsemestrar. Resor för mig handlar om äventyr, att upptäcka saker och inte bara ligga på en strand, säger han.
[fakta nr="2"]