Vilken dröm att höra Stenhammar på Elghammar

Men glädjande nog var denna konsert också starten på årets jubileumsupplaga av ”Musik på sörmländska slott och herresäten”. Alltså finns det mycket att se fram emot, när snart sommaren är i gång på allvar.
Dessutom blev det en alldeles härlig konsert och en underskön kväll med vårsolens nedgång och kvällsljuset från parken genom fönstren in på oss och musiken, plus en och annan fågeldrill.
Roligt var det också att få upptäcka en av Sveriges nu mest aktiva stråkkvartetter. Weberkvartetten från Härnösand bildades för mer än tio år sedan, men det är bara de sista fyra åren som de fyra musikerna spelat ihop på heltid, och den första skivan kom i våras.
Men det tar lång tid att bli en stråkkvartett, och det lönar sig med tålamod och hängivet övande. Detta hördes direkt när de satte igång med Haydns ljusa G-durkvartett opus 77 nr 1.
Och vilken dröm förresten, att få höra just denna fantastiskt välskrivna musik, som tillhör Haydns allra bästa, i en slottsmiljö som Elghammars och med ett sådant tjusande samspel.
Allegrot fick precis den rätta svikten för förstafiolens nonchalant lekfulla huvudtema, och sedan var det verkligen närkontakt mellan instrumenten i tafattjakten.
I det upphöjt lugna adagiot kunde man speciellt njuta av cellons fylligt mörka röst. Lite av den sista finputsningen återstod här, likaså för menuetten (som egentligen redan är ett scherzo) och finalen. Men det hindrade inte mig från att njuta fullt av den robusta tretakten och sedan slutets virtuosa jakt mot mål, för primarien alldeles extra fingerfärdigt.
Med ett jättehopp tog oss musikerna sedan till USA år 2003 och Joan Towers tredje kvartett. Det är tjugo minuters glödande modern musik som fått just namnet ”Incandescent”. Men hon borde hållit fast vid titeln ”White Heat”, för här gick det hett till, med våldsamma accenter och ändå en fantastisk klang från de fyra stråkarna, och i mitten svagare men ändå djupborrande, ibland med solokadenser, fritt sökande eller à la Vivaldi faktiskt.
Efter paus hoppade vi tillbaka hundra år till Stenhammars fjärde kvartett, som är ett kraftprov att hålla ihop men som blev allra största behållningen, ja rena drömmen.
För så härligt som Weberkvartetten spelade öppnade sig denna ganska svåra musik: återhållsam men också generös, klassiskt behärskad men också med ställen där harmoniken vill sprängas. Det folkliga finns här men också det kontrapunktiska, i fugeringarna och förstås de tio variationerna över balladen om riddaren och unga Hillevi.
Egentligen behövdes inget mer. Men Artur Piazzollas ”Four, for Tango” blev en fräsig slutkläm.