Vilket antiklimax om det blir förlust ikväll
Det är liksom lite annat ljud i skällan nu.
Idag är samma spelare och samma coach nationens hjältar och frälsare, underhållare av första klassen, värda vartenda korvöre.
Det är som det brukar heta på sportsidorna små marginaler, en smal väg med avgrundsdjupa diken.
Det är också en rätt fascinerande, förtjusande idrottsvärld. Den skapar frustration som får finländare att göra slarvsylta av sina teveapparater, den frigör svenska endorfiner i en sådan mängd att de går att fånga med håv.
Sportbladet gjorde igår 17 helsidor om något som kallas för tidernas mirakel. Det var en fantastisk match, en fantastisk vändning, idrott när den är som allra bäst, en 60 minuter lång sprakande show som tog oss hela vägen, som spelade på alla känslosträngar.
Ni vet hur bebisar ser ut när de ligger på rygg och får syn på något ohyggligt intressant. Det är precis det man hoppas på när det handlar om idrott, spasmer i hela kroppen, varje muskel på helspänn, klara svårigheter att kontrollera andningen, lyckliga vrål som väcker hela grannskap.
Sverige har ett lag som kan vinna VM, men VM kommer knappast att bli större än vad det var i onsdags _ och tänk vilket antiklimax det blir om Sverige förlorar semifinalen mot Slovakien ikväll.
Det känns inte så, jag tror inte det, det lyser lite för mycket ur Mats Sundins ögon, men alla som nu bänkar sig i sofforna ska komma ihåg att vägen är smal och dikena djupa. Frustrationen kan vara tillbaka snabbare än någon hinner säga Peter Bondra eller Ziggy Palffy.
Slovakien är regerande världsmästare och det säger en del men inte allt i en turnering där man aldrig vet om nationerna kommer med sina bästa spelare eller med reservernas reserver. Det behöver heller inte betyda någonting att Slovakien har spelat bra tidigare i turneringen för VM inleds numera med en räcka meningslösa förmatcher där några får vara med och leka lite innan alla andra går vidare.
Det kan vara svårt att släppa den biten, att ett världsmästerskap i en så stor sport som ishockey misshandlas så till den milda grad att det krävs mirakelvändningar mot en klassisk arvfiende eller semifinal för att man ska börja bry sig på allvar. Men nu är det som det är och det här är i alla händelser det bästa VM:et på mycket länge.
Tommy Salo är för lite rock´n´roll för min smak men han är en folkets man och ett kort av det där säkra slaget som svenska förbundskaptener älskar. Men Hardy Nilsson är också en stor beundrare av Mikael Tellqvist. Det är inget lätt val han har att göra och förmodligen blir målvaktsspelet avgörande när killar som Pavol Demitra och Miroslav Satan kommer åkandes. Tellqvist hade varit min man i det här läget när pluspsyke är viktigare än världens alla meritlistor.
Hur det än går; matchen mot Finland är redan en svensk idrottsklassiker och det var på tiden att svenska landslagsspelare exploderade i en bragdmatch och fick VM att kännas i magen igen.
Då har jag inte ens nämnt Danmarks insatser. 5_2 mot USA och 2_2 mot Kanada. DET är rock´n´roll, om något.
Så jobbar vi med nyheter