Eskil Erlandsson började bygga landet 2009. Syftet är att Sverige ska bli bäst i Europa på mat. I landsbygdsministerns värld ska vår gastronomi överglänsa de italienska och franska köken.
Dogmen om matlandet har spett på den mathybris som finns hos entreprenörer, kockar och författare. Turister lockas hit, böcker skrivs och livsstilsexperter pratar på om vår kokkonst. Den som i grunden består av sill, potatis och limpa. Med ett sådant gastronomiskt arv kan vi på fullt allvar mäta oss med Medelhavsköket, påstås det.
Sanningen är att Sverige inte är och aldrig har varit någon gastronomisk högborg. Fram till för hundra år sedan var vi fattiga och åt mest rotfrukter och inlagd sill. I takt med industrialismens framväxt och inte minst efter andra världskriget förundrades vi över vad teknologin kunde göra för kokkonsten. Styckfrysta ärtor, burkpotatis och äggkokare blev ögonbrynshöjare som visade att man hängde med. Därefter har vi, vårt trendkänsliga sinne troget, fladdrat mellan gastronomiska trender. Det senaste decenniet har även det senaste blivit omodernt. Nu är vi tillbaka i sillburken. Fiskbitarna läggs upp med silkesvantar på lyxkrogarnas tallrikar.
Att hävda att Sverige ska bli Europas gastronomiska fixstjärna är bara löjligt. Eskil Erlandsson må haussa matturism och stjärnkockar, men hans handlingsplan fokuserar inte minst på mat i offentlig sektor, god djurhållning och hållbar utveckling. Av det finns ett skriande behov – inte minst i ett land där pulversåsen har flödat fritt de senaste decennierna.