Han lade sin blodiga hand på min panna och suckade.
“Du har feber.”
Jag såg ner i marken. “Jag klarar mig.”
“Vila, annars kan du få hallucinationer.”
“Nej.”
Jag slog bort hans hand.
“Du klarar dig inte ensam här ute. Vad gör du om det kommer en till ödla, och jag inte är vaken?”
“Vad gör du om det kommer en ödla?”
Han såg på mig med sina stora, svarta ögon, och jag insåg att han hade rätt. Vi kunde inte överleva om något kom nu. Det var bara omöjligt.
Men jag ville inte säga det till honom. Istället drog jag fram en av dem fem knivarna som suttit i mitt bälte, och han nickade ironiskt.
“Och det skulle hjälpa?”
Han skakade på huvudet.
“Jag förstår vad du menar. Du vill skydda mig för att jag är skadad, och då vägrar du inse hur du själv mår.”
Jag suckade, och han lade sig ner igen. Till en början vägrade jag att göra det samma, men snart märkte jag hur trött jag egentligen var. Så jag lät min kropp bara falla ner i bädden av löv, medan mina ögon fortfarande studerade solens tysta gång över himlen.
Skogen verkade så fridfull nu. Bara fåglar som kvittrade i träden, vatten som porlade i en bäck någonstans längre bort. Inget som kunde skrämma livet ur en… inga ödlor. Mina tankar förändrades från naturen till de hemska minnena med flocken jätteödlor.
Vi hade slagit läger för natten, då ett prasslande hörts några tio meter ifrån tältet. Eline hade gått dit, medan vi andra stannat kvar utan rädsla för vad som fanns där ute.
“Det var säkert bara en kastvind”, hade Tom sagt, och vi andra hade trott som han. Men strax därpå hade det hörts ett högt men kort skrik, och Florence hade rykt upp tältduken.
Hennes första reaktion var att hon slutade andas för en sekund. Sedan plockade hon upp vapnet som låg närmast henne, en av mina knivar. Så reste hon sig och kastade den, och vi andra hade sprungit ut för att se vad som fanns där ute.
En stor svans var det första jag sett, som slagit mig till marken. Garren hade kommit efter mig, och drog då upp mig på fötter. Sedan stod vi alla stilla någon sekund för att se den gigantiska varelse som tornat upp sig framför oss. En ödla, en jätteödla, stod böjd över den numera döda Eline. Men så vände den sig mot oss, och öppnade sin blodiga mun för att skrika. Det lät som ett skrik, för det var öronbedövande högt och gällt, och såg inte alls ut att komma från den skräckinjagande varelsen som stod några meter ifrån mig.
Men den hade inte riktat in sig på Florence, som kastat kniven. Istället tog den ett jättelikt kliv rätt mot Garren, och jag drog undan honom. Vi föll båda till marken, men ödlan hade lyckats klösa honom. Blodet rann ner över hans kläder, och jag trodde för en sekund att han skulle dö.
Men ödlan hann inte avsluta hans liv. Florence hade fått tag i en ny kniv, och kastade den nu rätt i ögat på varelsen. Då vände den sig mot henne, och skrek igen.
“Spring härifrån!”, hörde jag Tom ropa åt mig. “Få undan honom!”
Jag hade lyssnat på honom, och började halvt bära, halvt dra Garren därifrån. Ödlan var nu i full gång med att försöka döda de andra, och jag kunde höra dess skrik bakom mig. Men den kom inte efter oss, som jag trodde den skulle göra.
Jag skakade på huvudet. Tänk om de där varelserna kunde känna rädsla i luften? Då skulle jag helt säkert vara död nu. Jag satte mig upp, och såg upp på himlen. Tydligen hade jag somnat där i löven, och nu var natten här. Stjärnorna lyste ner på mig, och det enda jag kunde höra var Garrens tunga andetag bredvid mig.
Jag lade en hand på hans panna, och insåg att även han hade feber nu. Så jag drog upp dragkedjan i hans jacka, och bytte ut löven som jag använt som plåster på rivsåren från ödlan. Medan jag gjorde det bestämde jag mig också för att vara uppe resten av natten, ifall det fanns några andra djur som jagade på den här ön, och på nattetid. Så jag satte mig med en kniv inom räckhåll, och med en hand på Garrens panna, och såg ut i skogen.
Men när gryningen närmade sig gick jag, trots mina rädslor, in i en ny, tyst slummer, för att till slut somna helt.
Jag vaknade med ett ryck. Det prasslade i löven bakom mig, och jag drog fram kniven.
Sedan vände jag mig om, för att få se den stora ödlan stå böjd över Garren. Jag blev så skrämd att jag högt skrek hans namn, vilket fick ödlan att vända sig mot mig. Jag kände hur adrenalinet pumpades ut i min kropp, och hur jag höjde kniven i luften.
“Leon, stopp!”
Garren hade tagit tag om min handled innan jag hann hugga ödlan. Nu såg den rätt på mig med sina stora, gröna ögon, och hade sina klor farligt nära hans hjärta.
“Leon, det finns inget här!” skrek han och rullade över på mage för att fullt kunna se på mig. Och på något sätt lyckades han också slita åt sig min blick. Så talade han med lugnare röst:
“Leon, lägg ner kniven.”
Men allt adrenalin fick mig att mista förmågan att tänka klart, så jag lyssnade inte på honom. Jag böjde bak armen för att kasta kniven, men Garren drog ner den igen.
“Leontina!”
Han fick mig att se på honom igen. Men nu var det för sent. Ödlan hade redan börjat fälla ut sina tänder, och det fick mig att inte ens försöka tänka. Så istället böjde jag mig fram och högg det som förut varit en jätteödla. Då insåg jag att det var Garren.
Kniven gjorde ett djupt jack i hans arm, och han gav ifrån sig ett högt skrik av smärta, och föll sedan ihop i mina armar. Jag skakade på huvudet och kunde inte längre se eller höra hallucinationen. Bara känna blodet droppa från Garrens arm, och höra hans snabba och korta andetag. Sakta släppte hans grepp om min handled och jag kände hur paniken kom över mig.
Vad var det egentligen jag nyss gjort? Helt ensamma här ute, och jag knivhugger min vän?
Och vad skulle jag göra nu, när det varken fanns vatten i närheten, eller någon som kunde något om vård? Jag höll honom stilla i mina armar medan jag band en trasa över jacket.
Men då hörde jag det igen. Prasslandet av löv, inte mer än femtio meter ifrån oss. Och den här gången hörde Garren det också. Han blickade ut över skogen, och kunde inte hjälpa att trycka naglarna i min hud av skräck då en gigantisk ödla tornade upp sig mot solljuset.